I Gregor von Rezzoris nyligen på svenska utkomna roman ”En antisemits memoarer” talar jagberättaren inledningsvis om hur han som ung man i skalvet efter Österrike-Ungerns fall levde med ”en förening av sentimentala impulser som väckte oro och spänning inom mig, en närbesläktad pockande trånsjuka utan mål, eller snarare med en het längtan efter att ha ett mål...” Rezzori var knappast ensam vid den här tiden om att uppleva tomrummet efter de fallna kejsardömena som en irriterande fantomsmärta eller en yttre brist som kunde fyllas med allehanda romantiska idéer om de eviga värdenas fortsatt hierarkiska ordning.

Till sådana föreställningar hörde övertygelsen om att varje sann tysk vägrade att förvandla överindividuella och metafysiska storheter till en banal värld av sociala och politiska sakförhållanden, och därför i grunden var främmande för begrepp som upplysning och demokrati.

Mot den anglosaxiska och franska ”civilisationen” (framsteg, rationalism, politik) ställdes den tyska ”kulturen” (tradition, mystik, individualitet, estetik).

Så ser också huvudspåret ut i Thomas Manns monumentala stridsskrift ”En opolitisk mans betraktelser” från 1918, som nu efter närmare hundra år föreligger på svenska i Per Landins och Urban Lindstöms kvalificerade översättning.

Tidsmässigt och ideologiskt placerad mellan den episka släktkrönikan ”Buddenbrooks” och det liberaliserade mästerverket ”Bergtagen”, är detta kanske det sista intellektuellt hederliga försvaret för den tyska idealistiska tanketraditionen med rötterna i romantiken. Ett av problemen med denna ”överlastade pamflett”, som Mann själv kallade den, denna konservativt svärmiska revolt mot modernitet och merkantilism, denna apologi för kejsardömet som den enda garanten för ett inre ”opolitiskt” liv, är emellertid att den gavs ut för sent.

Det kejsardöme Mann så ivrigt försvarar är vid publiceringen av skriften redan dödsdömt, och hans tongivande idéer om det ideologiska kriget mellan kulturen och politiken har Hitler och nazisterna en handfull år senare förvrängt och missbrukat till den grad att Mann snart tvingas justera sina ståndpunkter, positionera sig som ”förnuftsrepublikan” och småningom bli en ryktbar persona ingrata i det kommande Tredje riket.

I den väldiga bokens 13 tankemässigt utmanande och ironiskt stofferade men också djupt problematiska och motsägelsefulla essäer finns elitära och antidemokratiska impulser som ter sig främmande för de flesta läsare av i dag. Ur ett rent sociopolitiskt perspektiv var storebrodern och den i Thomas Manns ögon här smått föraktlige och frankofile ”civilisationsliteraten” Heinrich Mann avgjort den av dem som bäst förstod varthän det barkade med Tyskland och Europa. Hur lätt är det därför inte att avfärda hela luntan som unket tankegods, och hur svårt att försvara delar av hans bildningsaristokratiska motiv utan att av vår tids civilisationslitterater reflexmässigt buntas samman med den värsta sortens pöbelaktiga fascism.

Betraktelserna, som alltså härleder sig ur den sublimt estetiserade idén om Tyskland som just en ”opolitisk” kulturnation, pekar i själva verket också fram mot en modernare kulturkritik, så som den exempelvis tagit sig uttryck hos en Botho Strauss eller Martin Walser och deras vantrivsel i samtiden. Den kulturideologiska hjärtpunkten – metafysiken mot samhällskritiken, det ironiska mot det radikala – har i så måtto knappast förlorat i kraft och angelägenhet, i synnerhet inte i våra dagars politiserade samtalsklimat.

Det kan alltså finnas anledning att reflektera över några av de bärande argumenten i den magistrala skriften, och till exempel fundera en smula på om det ändå inte finns skäl att diskutera boskillnaden mellan begreppen ande och politik, eller begrunda betydelsen av en ironisk livshållning som en bro mellan det inre och det yttre livet. Eller åtminstone försöka uppfatta och uppskatta den spefulla tonen i rader som dessa: ”Vad har vi idag? Nivån. Demokratin. Vi har den ju redan! /.../ Vad skriker och hetsar man om? Vore det inte mer passande med lite konservatism i dessa tider?”