Genom tiderna är det många som har uppställt reflektioner om människans destruktivitet och inneboende ondska. Till exempel beskrev Sofokles (400-talet f Kr) i några kända versrader i ”Antigone” människan som den märkligaste och i förlängningen mest fruktansvärda av alla levande varelser. 1945, i efterdyningarna av andra världskriget, lät den finske författaren Mika Waltari sin hjälte i ”Sinuhe egyptiern” yttra: ”Människan i sin ondska är grymmare och mera förhärdad än flodens krokodil. Hennes hjärta är hårdare än sten. /.../ Många skiften har jag sett i mitt livs dagar, men allt är åter lika som förr, och människan har inte förvandlats”.
I vetenskaplig och populärvetenskaplig litteratur om människans politiska och kulturella historia får man oftast läsa sig till sådant mellan raderna. Så däremot inte i det senaste bokverket författat av Dick Harrison, professor i historia i Lund och tillika produktiv populärvetenskaplig skribent. I den nyutkomna första volymen av den planerade trilogin Slaveri. En världshistoria om ofrihet frågar sig författaren varför slaveri och förtryck löper som en röd tråd genom mänsklighetens historia.
Det svar han finner är ytterst att ”vi människor innerst inne inte alls är goda”. Och i samma anda inskärper författaren att om vi blundar för det vittomfattande slaveriet, ”blundar vi för de allra sjukaste av våra inneboende drifter, för vår egen förmåga att förakta och utöva makt”.
Ingen av Gamla världens kända civilisationer saknade former av slaveri. Tvärtom har ofri arbetskraft i alla tider och kulturer varit en väsentlig och för samtiden i regel självklar del av samhällets verksamhet – i stort och smått.
Den agrikulturella och i övrigt ekonomiska betydelsen av slaveriet är dock omtvistad. Vad gäller föreställningen om slavklassens självklara existens finns däremot många och entydiga vittnesbörd. Under antiken, och även långt senare, var det en viktig insikt att lyckan alltid kunde vända. Livet var helt enkelt orättvist: i en hård och omväxlande tillvaro kunde i princip vem som helst bli slav genom krig, fattigdom eller gudarnas nyckfullhet. Och omvänt kunde en enkel slav genom fru Fortuna bli rik, mäktig och, i sin tur, slavägare.
Slaveriet var i äldsta tid inte så mycket kopplat till ras och klass som just till fattigdom och individuellt nederlag. Samtidigt fanns en djupt rotad uppfattning att vissa människor lämpade sig bättre för slaveri än andra. Sålunda yttrade Aristoteles i ”Politiken” att somliga människor ”är slavar av naturen, och [att] för dem det är bäst att vara underordnade [de härskandes] styre”. Å andra sidan medförde en omyndig och ”tarvlig” status – under relativt drägliga förhållanden – säkerligen en viss frihet: den som inte omfattas av förnäma och restriktiva normer behöver heller inte bete sig förnämt!
Under långa tider har det dominerande (läs: fria) samhällsskiktet åtnjutit stora privilegier men också haft tunga förpliktelser. Under antiken hade en fri atensk man betydande skyldigheter gentemot stat och andra fria medborgare. Däremot gick det, som sagt, bra att omge sig med ofri arbetskraft för olika ändamål – främst för hushållsarbete, hantverk och sex.
Under långa tider kan behovet av slavar förklaras genom föraktet för praktiskt, avlönat arbete. Därför var i Grekland och Rom ofta lärare, kunniga hantverkare och höga förvaltningsmän slavar.
Våra etiska överväganden var knappast för handen i äldre tid: romaren Cato den äldre ondgjorde sig till exempel över att romerska medborgare skaffade sig slavar för sexuella syften. Hans indignation bottnade dock endast i ett allmänt värnande om sparsamhet. Sexslavar var helt enkelt en lyx att jämföra med extravaganser som varma bad och förfinad mat.
Harrison redogör i en diger första volym för ofrihetens historia från de allra tidigaste kända slavarna och slavägarna i forntidens Mesopotamien till dess att grunderna lagts för den sedermera ökända transatlantiska slavhandeln. Vi rör oss här på en tidsaxel från 2000-talet f Kr till 1500-talet e Kr, och vi befinner oss i den Gamla världen – i Europa, Afrika och Asien. I volym två kommer Harrison att behandla perioden från 1500-talet till 1700-talet, den transatlantiska slavhandelns och de nordafrikanska korsarernas tid. I en avslutande tredje volym kommer 1800- och 1900-talens slaveri – och inte minst denna epoks blodiga och envetna kamp mot ofriheten – att skildras.
Harrison har onekligen gripit sig an med ett djärvt och ambitiöst projekt. I det breda upplägget, som är verkets styrka, finns dock även en inneboende svaghet. ”Slaveri” är en imponerande sammanställning av andra forskares rön och, stundtals, intressanta dispyter på området, tillika kryddad med färgstarka episoder ur historiska eller fiktiva slavars (och slavhandlares) liv.
Ibland känns dock framställningen litet väl luftig, och av författarens egna teoretiska preferenser märks inte särskilt mycket. Några av Harrisons formuleringar och reflektioner löper dessutom risk att synas lätt anakronistiska eller åtminstone att förleda mindre initierade läsare till anakronistiska felslut.
När författaren säger att vi ”i slaveriets innersta kärna finner den mänskliga rovdjursnaturen och den banala ondska som vi alltför lätt väjer för att analysera” hör vi kanske litet för tydligt (och otidsenligt) ett eko av Hannah Arendts diskurs om det tidsbundet nazityska (i synnerhet förkroppsligat i en byråkrat och ”skrivbordsförbrytare” som Eichmann). Det väcker vidare en litet felaktig, modern konnotation att, som Harrison, upprepade gånger kalla Trimalchios ägare i ”Satyricon” för pedofil.
Det skall dock inte förnekas att ”Slaveri” är ett ymnighetshorn för var och en med intresse för historia i allmänhet och för temat i synnerhet. Det skall bli mycket spännande att se fortsättningen!
