Få svenska landskap har skänkt oss så många namnkunniga författare som Västerbotten, man behöver bara erinra om sådana som Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enquist. Att som relativt ung författare komma från Västerbotten är förpliktande. I den fina debutromanen ”Lappskatteland” (2006) utforskade Annica Wennström med fiktionens hjälp sina samiska rötter.
I Svart kvark , sätter hon uppväxtens Holmsund under lupp. Bokens första del behandlar krisåret 1936, då möjligheterna för extra påhugg i hamnen och på sågverken krymper betänkligt, vilket i olika utsträckning drabbar romanens gestalter.
Den absoluta huvudpersonen är Josefa, dotter till en ensamstående kvinna som så småningom kommer att kallas Sjörövar-Jenny, för att hon med dotterns benägna bistånd förser bygden med smuggelsprit. Josefa är en främmande fågel i Holmsund, både för att hon går klädd i manskläder och för att hon kan slänga käft som vilken karl som helst.
Berättelsen kretsar kring en fyrklöver som samtidigt utgör varandras motpoler. Josefa (som är något av en Lisbeth Salander-typ) är den som på alla sätt hamnar på kollisionskurs med de värderingar som råder, medan hennes väninna Mildred försöker vara till lags. Likadant förhåller det sig med Sandor och Nikanor, där Sandor är den välanpassade medan Nikanor, som påstås vara av tattarsläkt, rör sig i samhällets utkant. När Josefa plötsligt försvinner i slutet av den första delen tror alla att Nikanor tagit livet av henne, och han gör ingenting för att dementera det ryktet.
Bokens andra del utspelar sig 1984 och även om nya huvudpersoner har tillkommit så kretsar handlingen kring de personer vi lärde känna i den första delen. Det stora ämne som utkristalliserar sig under läsningens gång är kvinnosaken, även om detta torra ord inte tillnärmelsevis kan återge hur intrikat frågan gestaltas. Inte minst med hjälp av det dialektala. Ska kvinnor göra sig ”behändiga” eller ej? Dialogerna i ”Svart kvark” är på västerbottniska eller på holmsundsdialekt, jag har svårt att avgöra vilket. Det är dock konsekvent genomfört och bidrar till bokens atmosfär.
Just ordet ”behändig” är tydligen västerbottniska och karakteriserar hur en kvinna ska vara, åtminstone i ett utpräglat manssamhälle. Det är intressant att den förut anpassliga Mildred i den andra delen blivit mer som den försvunna Josefa, som om de senaste fyrtio åren fått henne att lägga bort ovanan att ständigt försöka vara till lags. Om man kan tala om intrig i boken, som mest är en berättelse om människors tankar, känslor, drömmar och bevekelsegrunder, rör den sig kring frågan vad som egentligen hände med Josefa. Den frågan besvaras i den tredje delen som utspelar sig 2005 och som mer framstår som en sorts epilog.
När jag nu i korthet berättat om vad romanen ”Svart kvark” på ett ytligt plan handlar om, återstår många väsentliga ting. Trots att framställningen var imponerande redan i ”Lappskatteland”, i synnerhet de händelser som utspelade sig i äldre, mer mytologisk tid, har Annica Wennström tagit ett stort kliv med sin senaste roman.
I ”Svart kvark” skildrar hon nu och då på samma kärva, egensinniga sätt. Hon låter människor vara som de är, hon lämnar dem delvis ifred, försöker inte tränga in i varje vrå av deras innersta. Det finns inte längre en rågång mellan något sorts mytologiskt förflutet och nutidens skenbart trista verklighet. Människor nu som då har integritet, det finns alltid något i deras personlighet eller i deras sätt att beskriva verkligheten som är gåtfullt och undanglidande.
Med den här boken visar Annica Wennström att hon äger en ovedersäglig gestaltskapande förmåga. Hon kan göra en rundmålning av ett samhälle i förvandling och skildra de människor som förändringarna drabbar. ”Svart kvark” är i alla avseenden en av årets stora läsupplevelser.
