I Historisk Tidskrift för 1882 stod en lång artikel av riksantikvarien Hans Hildebrand som bar titeln ”Historia och kulturhistoria”. Hildebrand pläderade där för en bred kulturhistoria som skulle spränga ”statshistoriens” trånga gränser och som skulle samverka med vetenskaper som antropo­logi, språkvetenskap, etnografi, litteraturhistoria och arkeologi. Själv var han författare till ett omfångsrikt verk i denna anda, ”Sveriges medeltid. Kulturhistorisk skildring”.

Det blev emellertid inte denna ”kulturhistoriska” linje som i fortsättningen kom att dominera i Historisk Tidskrift, inte heller i den sydsvenska Scandia. De svenska historikerna koncentrerade sig på den politiska histo­rien, på det Hildebrand kallat ”statshistoria”. När de under 1960- och 1970-talen gick i annan riktning var det den socialhistoriska forskningen som blev betydelsefull. Först under de allra senaste decennierna har kulturhistorien kommit tillbaka med full kraft och detta inte bara inom historieämnet utan också inom discipliner som idéhistoria, litteraturhistoria och konsthistoria. Det är ingen tillfällighet att Signums svenska kulturhistoria nu ges ut i åtskilliga volymer.

Utvecklingen i Sverige har naturligtvis följt den som ägt rum internationellt. Också ute i Europa hade ”kulturhistorien” en klassisk era under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Också där och i USA har den kommit tillbaka. De senaste årtiondena har varit med om en ”cultural turn” och om framväxten av ”den nya kulturhistorien”. En av dess mera bemärkta brittiska utövare, Cambridgehistorikern Peter Burke, har skrivit en alldeles utom­ordentlig liten översikt över utvecklingen, Vad är kulturhistoria?, som nu utkommit i svensk översättning.

Det finns ett problem för kulturhistorien som redan Hildebrand brottades med och som gärna framhölls av de mera statsorienterade historikerna. Kulturhistorien är bred, men är den inte för bred? Måste inte en historia som i lika mån sysslar med statsvälvningar och dräktspännen (Hildebrands specialitet), som inte finner världskrig intressantare än tandpetare, som inte lägger större vikt vid uppkomsten av en ny världsekonomi än vid ett nytt sätt att anrätta blomkål, måste inte en sådan historia bli enbart anekdotisk, måhända roande men knappast värd att ta på allvar?

De tidiga kulturhistorikerna hade svar på frågorna. Genrens stora klassiker är Jacob Burckhardts ”Renässanskulturen i Italien” från 1860. För Burckhardt stod det klart att den mänskliga historiens verkliga framsteg fanns på det kulturella området. Den politiska och militära historien utgjorde en krönika över brott och dårskaper. Kulturhis­torien handlade om mänsklig­hetens verkliga erövringar. Uppkomsten av renässansens strålande, kraftfyllda och livsbejakande kultur bildade en höjdpunkt i denna kulturhistoria.

Burckhardt ville skildra en ”tidsanda”, karaktärisera en hel epoks kynne och inriktning med hjälp från målarkonst och litteratur men också från det praktiska livet i alla dess yttringar. En liknande ambition fanns hos en annan klassiker, den holländske kulturhistorikern Johan Huizingas ”Ur medeltidens höst” (1919). Bröderna van Eycks målningar spelade en roll för hans porträtt av medeltidens slutskede, men också bordsmanér och dräkt­detaljer, torneringar och musikinstrument, heraldik och ordnar gav trådar i gobelängen.

Linjen från Burckhardt och Huizinga fullföljdes av bland and­ra Aby Warburg som i Hamburg skapade det berömda Warburgbiblioteket där böckerna var uppställda på ett sätt som trotsade alla konventionella indelningar och ämnesgränser. En av gästerna vid detta bibliotekt var filosofen Ernst Cassirer. Genom sin ”Philosphie der symbolischen Formen” (titeln har förvanskats i den annars förträffliga svenska översättningen) gav han på 1920-talet en ny tolkning av kulturhistoriens uppgifter. Cassirer såg människan som det symbolskapande djuret som genom sina ”symboliska former” inom konst, vetenskap, moral eller lagar gav upphov till nya universum. När Cassirer skrev filosofihistoria blandade han i Warburgs anda begreppsanalyser med ikonografiska analyser av bilder och symboler.

Genom de senaste årtiondenas nya kulturhistoria har dessa klassiker inte blivit bortglömda. Men forskningen har fått en större bredd och mångsidighet än någonsin. Teoretiker som Norbert Elias, Michael Bachtin och Michel Foucault har kommit i förgrunden. ”Mikrohistoria” som Emmanuel Le Roy Laduries ”Montaillou” eller Carlo Ginzburgs ”Osten och maskarna” har blivit både storsäljare och beundrade förebilder för forskare. Städernas kulturhistoria med Carl E Schorske och andra har fått ny aktualitet.

Man har studerat kroppens (och de olika kroppsdelarnas) historia, lukternas och ljudens, matens och smakernas. Man har intresserat sig för ”minnets historia” (bland annat genom Pierre Nora och hans studier kring ”minnets platser” dit en nations kollektiva hågkomster koncentrerats). Man har utforskat ”läsandets historia”. Man har förvandlat vetenskapshistorien till en sorts kulturhistoria där exempelvis kuriosakabinetten eller formerna för patronage blivit lika viktiga som de vetenskapliga upptäckterna.

Ibland har studierna styrts av den postmoderna vänsterns krig mot förnuft, upplysning, vetenskap och civilisation. Men lika ofta har de bidragit till ny kunskap och nya perspektiv.

Också den politiska historien har för övrigt förändrats genom ”den kulturella vändningen”. Politikens representationer, dess symboler, ritualer, retoriska former, dess pompa och ikonografi, kort sagt den politiska kulturen, har blivit föremål för intensifierade undersökningar. Peter Burke själv vann uppmärksamhet genom sin ”Fabrikation of Louis XIV” (1992), där solkungen betraktades genom sina framträdelseformer, sina scenerier, sina utklädslar, sin teater, sina symboler. Skillnaden mellan framträdelseformer och verklighet kan ifrågasättas och har inom ”den nya kulturhistorien” ofta ifrågasatts.

Detta gäller inte minst om poli­tiken där skenet (som redan Machiavelli framhöll) ofta betyder lika mycket som verklig­heten.

Det kommer ut allt fler böcker. Även den ivrigaste läsare kan ta del av bara en alltmer försvinnande bråkdel. Därför har man stor nytta av ett arbete som Burkes. Forskning från 1800-tal till 2000-tal, från Delhi till Lund sammanfattas här elegant och pålitligt på mindre än 160 sidor.