Det finns noveller som är som korta utsnitt ur ett pågående flöde, plötsliga nedslag utan egentlig början eller slut. Andra kan påminna mer om romaner i miniatyr, med hela liv fångade på några tiotal sidor. De tolv berättelserna i Lina Wolffs stilsäkra debut Många människor dör som du tillhör snarast den senare kategorin. Flertalet utspelas i Spanien, några i Skåne, och befolkas av människor som alla bär på en mer eller mindre uttalad längtan efter något annat.
Det kan vara något stort som gemenskap, kärlek och en egen plats i livet – eller bara något som lyfter ett snäpp över vardagslunkens bedövande vanlighet, en liten kittlande krydda i tillvaron. Ibland finner de det de söker, ibland inte. Oavsett vilket blir det sällan riktigt som de tänkt sig.
Det vilar något självklart över Lina Wolffs sätt att skriva, som om alla formuleringar och vändningar har funnits där hela tiden och bara väntat på att nedtecknas av just henne. Kanske rör det sig om ett slags självförtroende, kombinerat med ett driv som gör att man omedelbart och motståndslöst dras in i hennes berättelser. Att ett par av dem framstår som lite sökta och konstruerade förlåter man henne gärna när helheten är så pass stark som här.
När hon är som bäst skapar Wolff ett hypnotiskt sug kring sina gestalter, en önskan att som läsare få stanna kvar i berättelsen, hur jolmigt och segt det liv som skildras än kan te sig. Som i ”Maurice Echegaray”, om en ung kvinna som börjar arbeta hos en rätt tvivelaktig affärsman i trappuppgången där hon bor, en novell som sakta utvecklar sig till ett smärre mästerverk av träffsäkra iakttagelser, drastisk humor och lakonisk förtvivlan.
Andra höjdpunkter är titelnovellen, om en universitetslärare som genom att ta sig en älskarinna försöker skänka sin allt gråare tillvaro en mening, och ”Odette Klockare”, en skruvad men likafullt övertygande historia om överskridande kärlek och oväntad frälsning. Här, liksom i samlingen i stort, drar en underström av sexualitet och gränslöshet genom texten, en pulserande men samtidigt förvirrad och liksom ödslig lust.
De flesta av novellerna är berättade i jagform. Huvudpersonerna är lika ofta män som kvinnor och Wolff visar sig ha precis lika lätt att skriva utifrån ett kvinnligt som ett manligt perspektiv. I ett par av dem tar det till och med ett par sidor innan jag är helt säker på berättarens kön, vilket på ett både befriande och spännande sätt ställer människan i sig i centrum. Människan precis som hon är: sorglig och komisk, futtig och storartad.
