Centralasien var inte alldeles okända trakter för europeiska resenärer vid förrförra sekelskiftet. Hit sökte sig många i vitt skilda ärenden. En del önskade sprida den kristna läran till hednafolken, andra hade världsligare ambitioner. Ära och berömmelse lockade upptäcktsresande och utforskare av natur och kulturer. Området var dessutom av största betydelse för de imperiebyggare som aldrig förtröttades i sina strävanden efter inflytande och kontroll.
Det kinesiska kejsardömet befann sig i sönderfall och kunde inte längre hävda sin suveränitet gentemot de allt aggressivare europeiska stormaktsintressena. Britter och fransmän tvingade fram eftergifter inom handel och ekonomi, därtill stärktes deras militära närvaro på kinesiskt territorium. I de centralasiatiska områdena deltog Ryssland i det stora spelet om de trakter som var av strategisk vikt för inflytandet över omfattande delar av Asien. Här hade karavanerna fört varor från Kina till Europa via den så kallade Sidenvägen och längs den förmedlades även kulturellt gods under århundraden, innan den europeiska sjöfarten minskade dess betydelse.
Gustaf Mannerheim skulle gå till historien för helt andra insatser än dem han gjorde under sin över två år långa österlandsfärd, från sommaren 1906 till hösten 1908. Syftet var egentligen militärt, men han reste under etnografisk täckmantel. Uppdragsgivare var den ryska generalstaben och det som förväntades var att Mannerheim skulle kartlägga de centralasiatiska regioner han genomkorsade när han som medlem i en fransk antropologisk expedition tog sig från Ryssland till Kina. Nog för att spionen i forskarmundering gjorde vad som förväntades av honom, men resultatet visade sig bli av ringa miltärt värde.
Det gick, ironiskt nog, aningen bättre i den verksamhet som han inte hade någon som helst erfarenhet av, etnografin. Nyfiket betraktade han allt längs resvägen. Han ritade sina kartor och förde statistik över byar och människor, kaserner och utbildningsanstalter, kommunikationer och försörjning, men han intresserade sig också för språk och sedvänjor.
Uppgifter och intryck antecknar Mannerheim nogsamt i sin dagbok. Sida upp och sida ned fyller han. Någon enstaka gång tillåter han sig en personlig kommentar som leder läsarens intresse inåt och inte endast utåt, men hur man än söker går inget att få syn på. Att berättaren hela tiden är på sin vakt mot att låta något mer privat skymta fram väcker undran. En besynnerlig herre är han förvisso, denne ofrivillige antropolog som sitter säker i sadeln oavsett vilka strapatser han tvingas ta sig genom. Inte faller det honom in att dramatisera för att uppnå rafflande effekter. Någon gång konstaterar han torrt att det kan kännas skönt att efter en dagsritt i kylan få komma hem till en smutsig och påver tillfällig bostad. Uppskattade ter sig mötena med svenska missionärer och nöjet att njuta av en cigarr i europeiskt sällskap bjuds då och då.
Hela Mannerheims journalföring under resan – som alltså är något annat än den kortare redovisning han lämnade till uppdragsgivaren – inklusive statistiska tabeller och diverse övrigt material, finns nu publicerat i en magnifik trebandsutgåva, späckad med resenärens egna fotografier och försedd med en utmärkt introduktion av den omsorgsfulle utgivaren Harry Halén. Ett vackrare och märkligare bokverk finner man knappast i senare års svenska utgivning. För den som är road av reseskildringar är dessa volymer svåra att motstå även om de med sin gammalstavade kärvhet i framställningen inte har uppenbar bästsäljarpotential. För sträckläsning lämpar den sig definitivt inte. Bäst är antagligen att färdas i långsam takt, under korta dagsetapper, genom dessa vidder av text där mindre innehållsrika transportsträckor givetvis är oundvikliga.
Bra karl reder sig själv, eller åtminstone tvingas Mannerheim till viss del göra det. Med expeditionens ledare, den framstående sinologen Paul Pelliot, kom han nämligen tidigt ihop sig och knappt har de hunnit till Centralasien förrän allt går snett och Mannerheim lämnar fransmännen för att fortsätta på egen hand. En duglig tolk är oumbärlig eftersom han, även om han gör vissa ansträngningar, inte förefaller ha lärt sig särskilt mycket kinesiska. Pelliot lyckas under sin vidare färd komma i besittning av tusentals skrifter från klostergrottorna i Dunhuang, ett material som totalt kom att förändra bilden av de kulturella förhållandena utmed de gamla handelslederna. Han var en av de främsta forskarna i sin tid, men knappast en okomplicerad man. Mannerheim var en amatör och möjligen än mer egensinnig, tillika en del år äldre, vilket gör att man kan misstänka att de inte hade stora möjligheter att förstå varandra.
Mannerheim tog sitt uppdrag som insamlare av föremål och etnografiska data åt finska vetenskapliga institutioner på allvar, men helt lämpad för det var han inte. Dessutom tvingas han i något fall inse att andra hunnit före och inhandlat det mesta av värde. Ensam var han som sagt inte i dessa trakter och skattjakten hade redan pågått en tid. Vissa insatser lyckades han trots allt göra, bland annat genom att notera en del vokabulär från centralasiatiska språk, konstaterar utgivaren som är expert på just detta. Han hemförde också en mindre samling textfragment. Resultatet av denna fleråriga färd kan ändå inte beskrivas som annat än magert. Kanske är det just skildringen av hela äventyret som är det bestående, särskilt när den nu presenteras på detta tilltalande sätt illustrerad med delar av den fascinerande fotografiska dokumentationen.
Mot slutet känns det som om det går fort och plötsligt är allt över. Ända fram till Peking får vi inte följa med, men ett litet klipp från den rapport som Mannerheim avgav till de tyska millitära myndigheterna rundar av den 800 sidor långa färden.
”Efter att ha begett mig från Peking till Vladivostok via Japan, där jag tillbragte 8 dagar, återvände jag med tåg till Petersburg, dit jag anlände den 25 september efter en resa som hade tagit 27 månader i anspråk.”
Därmed har det blivit dags att ta farväl av denne distanserade iakttagare och helt utan saknad sker det inte.
Återstår gör visserligen 300 sidor med bland annat smärre notiser och en förteckning över fotografierna, men sådant har mer att erbjuda specialister än nöjesläsare. De utförliga registren gör det dock lättare att återvända till platser och finna personer och företeelser som annars skulle vara besvärliga att lokalisera.
