Henning Mankell (född 1948) fick sitt stora genombrott i Sverige och internationellt med böckerna om Ystadspolisen Kurt Wallander. Sedan 1991 verkar han som regissör och dramaturg i Moçambique.
Foto: Måns Langhjelm / SCANPIX
En vinternatt år 2006 begås ett massmord i Hälsingland. Alla invånarna i en liten by mördas, de allra flesta åldringar. En domare i Helsingborg, Birgitta Roslin, känner igen namnen på några av de mördade. Är det hennes mors fosterföräldrar?
Henning Mankells nya roman Kinesen inleds med massmordet utanför Hudiksvall. Sedan berättar Mankell om kineser som pinades som slavar vid de nordamerikanska järnvägsbyggena på 1860-talet och om brytningarna i dagens Kina mellan maoister och de nya kapitalisterna, en motsättning som visualiseras i striden mellan två syskon. När Mankell skall visa hur händelserna i 1860-talets USA och dagens Kina hänger ihop med massmordet i Hälsingland väver han dessutom in en berättelse om en kinesisk handelsdelegation som besöker Östafrika, och ytterligare berättelser om Birgitta Roslin (dels om hennes studenttid som maoist i Lund, dels om hennes besök i Hudiksvall, Beijing och Londons Chinatown i skeendets nutid).
Den nya boken är Henning Mankells bästa deckare på 15 år. Där finns en språklig omsorg som jag inte sett hos honom på länge. Borta är det klichéartade bildspråket; istället får vi mer varsamt utmejslade bilder som både förtydligar och vrider om så att vi ser på delvis nya sätt. Låt vara att Mankell slarvar en del en bit in i boken, som när han låter ”solen lyfta sig” och när Birgitta Roslins mors fosterföräldrar plötsligt blir hennes ”styvföräldrar”.
Boken rymmer också tydliga kritiska idéer som förklarar de olika historierna. Mankell kritiserar vad han uppfattar som nykoloniala ambitioner, främst riktade mot Afrika, i det nya Kina, och i berättelsen om handelsdelegationen i Östafrika passar han också på att förmedla en del av de grundläggande kunskaper om jordproblemen i Zimbabwe som svenska skribenter och politiska debattörer sällan besvärar sig med att inhämta.
Mankell tecknar också ett nyanserat porträtt av domare Roslin. Inte minst ger han en skarpskuren bild av hennes tilltagande misstänksamhet och osäkerhet, när hennes privata och föga regelenliga efterforskningar om massmordet för henne allt längre in i en kinesisk härva hon inte kan överblicka.
Men kanske driver Mankell spelet för långt. Var för sig är de olika berättelserna utmärkta. Mankell skapar också valörrika kontraster mellan de skilda berättelserna. Mot de luggslitna och lite uppgivna stämningarna i de svenska skikten står den starka, om än både moraliskt och politiskt korrupta, tillförsikten i den kinesiska delen av historien. Dessutom avtecknas de afrikanska miljöerna och erfarenheterna desto starkare mot båda dessa bakgrunder.
Mankell skapar alltså en fin kontrastverkan och starka inre samband historierna emellan. Men tyvärr urartar det när han skall skapa ett yttre band mellan dem, när allt skall föras till sin sammanbindande slutpunkt. Då upplöses allt i en skäligen idiotisk actionsekvens, det är där Londons Chinatown kommer in i bilden, som förtar både den psykologiska spänning och den resonemangsmässiga lunk som givit romanen dess tempo och karaktär.
De upplevda, dolda hoten är viktigare för spänningen än det faktiskt återgivna våldet; det är också en styrka att massmordet endast skildras indirekt, genom upptäckten av den ena sargade kroppen efter den andra. Visst hade Mankell kunnat få ihop det hela utan de enklare våldseffekterna. Han är för bra för sådana taskspelartrick.
