Det lundensiska studentlivet, med allt vad det innebär av nationsfester, föreningar och silluncher, får sig en rejäl kölhalning i Jens Liljestrands roman ”Adonis”. Eller i alla fall det manliga studentlivet. Det är Liljestrands första roman och hans andra skönlitterära bok efter novellsamlingen ”Paris–Dakar”, vars sju berättelser bjöd på en spännande dissekering av en mansroll i upplösning. ”Adonis” rör sig lite i samma spår, eller tycks åtminstone vilja göra det, även om de män som befolkar dessa sidor nog först och främst vill och bör ses som människor och inte bara som män – oavsett vad deras skapare har tänkt.

Ramberättelsen utgörs av en sommarstugefest, där killarna i studentkören Adonis – en så kallad dubbelkvartett – samlas för en återträff 15 år efter att det begav sig. Som upplagt för smärtsamma uppgörelser, sårande sanningar och uppslitande avslöjanden alltså. Men Liljestrand gör det tack och lov inte fullt så enkelt för sig, även om berättelsen också har sin beskärda del av den sortens ingredienser. Romanen utformar sig snarare till en mångstämmig forskningsresa i det förflutna. Vad var det egentligen som hände, och varför och hur? Någon riktigt enhetlig bild kommer inte att utkristalliseras – hur skulle det kunna göra det när så många olika människors minnen och upplevelser krockar och blandas med varandra? Minnet är ett skevt instrument och sanningen ett undflyende väsen.

Att dessa män alls vill ses igen är lite svårt att begripa, men eftersom det är en av romanens förutsättningar är det väl bara att acceptera. De har hur som helst inte det minsta gemensamt förutom musiken och tiden i kören, och de är totalt olika varandra – kanske för att Liljestrand velat testa sin litterära gestaltningsförmåga på en uppsättning helt väsensskilda människotyper. Den lynniga, den inbilska, den osäkra, den glassiga, den olidliga – ja, ni fattar. Och han gör det bra. Var och en av körmedlemmarna får varsitt kapitel – sitt solo – där de inte sällan skönmålar sig själva men samtidigt tecknar intressanta och ibland motstridiga porträtt av sina kamrater. På så sätt förändras och revideras ständigt bilden av inte bara romanens gestalter, utan även av det som händer i nuet och det som ligger i det förflutna. Inte minst gäller det den frånvarande fadersgestalt och de plågsamma händelser med sexuella förtecken som utgör romanens svarta hål, det som ingen vill tala om men som alla ändå cirklar kring och fasar för att sugas ner i.

Samtidigt lider skildringen av att allihop låter nästan precis likadant, de stora skillnaderna till trots. Det är som om de talar med samma röst och samma språk, som om en sorts liljestrandsk buktalare har tagit deras stämband i besittning. Det tar därför ett tag innan man riktigt får grepp om varje ny jagberättare – var och en låter så intill förväxling lik den föregående.

Ett annat och värre problem är att Jens Liljestrand inte verkar ha förstått att han har en intressant historia att berätta. För det har han – om männens komplicerade relationer till varandra, om deras förhållande till musiken och till de gemensamma erfarenheterna i studentkorridorer och nationsliv. Om hur livet var och hur det blev. Det hade räckt gott och väl, men i stället har han valt att krydda med en saftig, våldsam och sensationsartad avslutning, eller crescendo, för att tala med romanens musikaliska språk, en avslutning som för övrigt aviseras redan i inledningskapitlet.

Det är ett sätt att sy ihop romanen som känns påklistrat, en skorrande falsk ton i en annars välljudande stämsång.