Att Charles Darwin länge var illa sedd av kyrkans män är inte svårt att begripa, då hans lära om evolutionen var ett grundskott mot centrala teologiska dogmer om skapelsen. I det längsta försökte man hålla emot, fastän reträtten var given.
Än finns bokstavstrogna här och var, men på det hela taget har teologerna dragit sig tillbaka till en mer lättförsvarad, metafysisk terräng. I stället är det inom radikala samhällsvetenskaper man finner det hårdaste motståndet mot evolutionsbiologiskt vetande. Det är svårare att förstå.
Hettan i ropen om ”biologism” blir dock något begripligare för den som läser ”En avhandling om befolkningslagen” av Thomas Robert Malthus. Redan första upplagan (1798) förorsakade heta debatter i England, och senare kom boken att bli en av Darwins främsta inspirationskällor.
En klassiker, ofta omtalad, mer sällan läst. Först nu föreligger verket komplett på svenska, glädjande nog i en ytterst välgjord översättning av Eva Backelin.
Thomas Robert Malthus (1766–1834) var matematiker, präst och nationalekonom, men det var som demograf han gick till historien. Hans pessimistiska teori om folkökningen och dess relation till jordbruksareal och fattigvård var ett hårt angrepp riktat mot radikalare tänkare som vägleddes av den franska revolutionens tro på framsteg i jämlikhetens namn.
Själv hade han hämtat avgörande impulser från Adam Smith, vilket avspeglas i uppfattningen att marknaden antogs vara en bättre problemlösare än staten. Exempelvis var Malthus emot alla former av fattigunderstöd. Det enda som hände om de fattiga fick hjälp, menade han, var att de skaffade fler barn, med förnyat elände som följd.
Kärnan i hans befolkningslag var att åtrån mellan män och kvinnor gör att alla kryper på varandra så fort de får chansen. Befolkningen tenderar därmed att växa exponentiellt, medan tillgången på mat inte kunde öka i samma takt, särskilt inte i England och andra länder där de bättre jordarna redan var uppodlade. Följden blev svält, krig, farsoter och annat elände som höll nere populationen.
Allt är framställt som en tvingande naturlag. De politiska filosofer Malthus angriper, främst Condorcet och Godwin, var öppna för att medmänsklighet kunde ersätta egennyttan som samhällets ledande princip, men detta avfärdas frankt som dumheter. Människan är ”trög, slö och arbetsovillig såvida hon inte drivs av nödvändigheten”.
I allt väsentligt hade Malthus fel. Han bortsåg från födelsekontroll och kunde aldrig ens ana hur effektivt jordbruket skulle bli, eller demokratin. Hans främsta insats blir som inspiratör. Darwin var inte den ende som tog djupt intryck av hans bok – som är en stilistisk fullträff, oavbrutet intressant.
”En avhandling om befolkningslagen” rekommenderas inte bara till ekonomer och idéhistoriker, utan också till dem som vill förstå bakgrunden till varför biologiskt färgade teorier om vad människan förmår, och inte, ännu betraktas med misstänksamhet.
