Antisemitismen i Sverige har varit ganska beskedlig. Det betyder inte att den inte under långa tider varit utbredd. Svensk antisemitism har emellertid sällan fått den elakartade form som den ofta antagit i andra europeiska länder. Pogromer och förföljelser hör till sällsyntheterna.

Antisemitismen har dock pe­riodvis varit mycket allmän och kan snarast karaktäriseras som den normala attityden gent­emot judar inom såväl en bildad som obildad allmänhet.

Handgripligheter har mycket sällan förekommit i umgänget mellan nationalistiska svenskar och svenska judar. En sådan händelse med viss ryktbarhet är dock den sammanstötning som ägde rum mellan de båda tonsättarna och musikkritikerna Wilhelm Peterson-Berger och Moses Pergament.

Peterson-Berger var uttalat antisemitisk i sin syn på musiken och när han i en recension beskrivit ett musikstycke av Moses Pergament som osvenskt och parasitärt, rann sinnet på Moses Pergament. Han åkte hem till Peterson-Berger och gav honom en örfil i hans egen tambur.

Detta tilltag väckte stort nationellt uppseende och Pergament blev allmänt fördömd av den svenska kultureliten.

Med denna incident som utgångspunkt har lundahistorikern Henrik Rosengren skrivit en avhandling som rymmer många intressanta perspektiv. Rosengren skriver nämligen om det problematiska för judiska kulturutövare som identifierade sig med både ett svenskt och ett judiskt kulturarv att på grund av antisemitismen nå ett erkännande.

Moses Pergament var under 20- och 30-talen musikkritiker i Sven­ska Dagbladet. Hans bakgrund var ett kraftfält av skilda nationella och kulturella impulser. Ursprungligen var han av finlandssvensk härkomst. Hans modersmål och första språk var svenska och han flyttade tidigt i livet till Sverige. Naturligtvis hade han också en bindning till sitt judiska kulturarv, men inte nog med det, han var också från barndom och ungdom djupt påverkad av rysk kultur och musik. Han var dessutom en stor beundrare av tysk kultur och inte minst av Wagners musik. Han var gift med en tyska, väl bevandrad i tysk konst och kulturliv, och talade språket perfekt.

Sin beundran för Wagner delade Pergament med sin fiende Wilhelm Peterson-Berger. Denna beundran komplicerades av att Wagner var själva upphovet till den starka antisemitiska strömningen inom såväl tyskt som svenskt musikliv. Wagner framställde judarna som ett pariasfolk utan egen skaparkraft – ett folk som levde på att parasitärt imitera de stora kulturfolkens konst.

Moses Pergaments kosmopolitiska bakgrund gjorde honom till en måltavla för tidens fördomar. Själv såg han inga problem att leva sig in i och hämta inspiration från olika kulturer. Han upplevde ingen konflikt mellan sin judiska och sin svenska identifikation, men hans omgivning pådyvlade honom med desto större iver en sådan motsättning. Peterson-Berger, som var dåtidens ledande svenske tonsättare, karaktäriserade honom, med Wagners språkbruk, som en främling i den svenska kulturen.

Pergament försvarade sig mot tidens antisemitism genom att söka upprätthålla en sträng objektivitet. Han recenserade till och med nazistiska musiker positivt om han ansåg att deras konst var av hög klass. Trots det kland­rades han av det svenska kulturetablissemanget för sin brist på svenskhet och däri instämde även den senare hyllade Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Segerstedts antinazism uteslöt nämligen inte en skepsis mot det judiska inflytandet inom svensk kultur. Hans antinazism var inte så mycket färgad av en kritik mot antisemitismen som ett intelligensaristokratiskt förakt för de plebejiska dragen i den tyska nazismen.

Det är en i flera avseenden viktig och spännande avhandling som har stor relevans för vår egen tids diskussion rörande frågor om kulturell identitet och möjlig­heten av skilda identifikationer.

Dessvärre inleds den med ett omfattande och teoritungt avsnitt som belyser alla tänkbara teoretiker som någon gång diskuterat identifikationsproblematiken. Det tynger framställningen och framstår som överflödigt eftersom det aldrig riktigt kommer till användning när författaren till sist vänder sitt intresse mot själva sakfrågan. Det är nämligen inte särskilt svårt att förstå Moses Pergaments svårigheter i det starkt tyskinfluerade svenska kulturlivet under mellankrigs­tiden.

Han levde i en korseld av kulturella och konstnärliga impulser och ansåg inte själv detta som problematiskt. Hans omgivning däremot lade honom hans multikulturella bakgrund till last. Typiskt var att han nekades tillträde till i stort sett alla musiklivets skråorganisationer under 30-talet. Han blev inte invald i Föreningen svenska tonsättare trots sina påtagliga meriter på området.

När kriget var över och krut­röken skingrats kom emellertid helomvändningen snabbt. Från att ha framställts som en paria blev han hyllad som en hjälte och inbjudningarna till musiklivets skråorganisationer formligen haglade över honom.