Tänk att ”48 rue Defacqz” blev skriven. Att den finns. Aldrig har jag varit så rädd att det var författarens sista bok som när jag läste Hanne Ørstaviks förra roman, ”Kallet”. Den handlar om skrivandet och livet på ett sätt som balanserar vid utplåningens gräns, det är en roman som sätter allt på spel. (Det är också ett högt spel att skriva så, eftersom en annan läsares underkännande av den skulle göra ont.)
Hanne Ørstavik är en älskad norsk författare som det regnat litterära priser över. Länge hade jag svårt för hennes böcker på grund av kvinnorna i dem. De är så fruktansvärt passiva, lealösa och icke-dugliga. De gråter utan att veta varför, de sitter som backhoppare inne i huvudet utan att kunna ta sig ut i kroppen, det är tomt där hjärtat borde sitta. De är som en låda eller ett berg eller en rygg. De håller på med något skapande, men det är krampartat. Det blir inget, och om det blir något så är mottagandet fel. Ett släktskap med Duras kvinnor kan anas, fast de här är mera hjälplösa, suddiga, menlösa. Jag plågades av dem, ville ruska dem, tvinga dem, GÖR något! Ända tills jag erkände mitt eget släktskap med dem. Jag bestämde mig för att inte bruka våld mot dem – utan backa undan, helt enkelt låta dem vara. Och istället låta mig föras in i berättelsens tillstånd.
”48 rue Defacqz” är framför allt ett tillstånd. Romanens teman kan löst ringas in, konst, arkitektur och kön är koordinater. Men det börjar med en scenanvisning. En kvinna står framför ett vackert hus. En av dem som bor i huset, Rakel, går ner och öppnar för henne, låter henne välja en av de tolv vita järnsängar som står i en sovsal. Där ska hon ligga romanen igenom. Kanske är hon berättaren, kanske är hon Rakel, det enda som är säkert är att hon drömmer.
I huset bor också Paul, Rakels tvillingbror. Han är arkitekt, medan hon målar. Även Paul har det förlamande i sig. Han vill ge, vara till gemensam glädje. Men precis intill där allt ska öppna sig, ett bländande ljus som han når i en kort sekund, kommer tanken på andra och deras blickar och gör den lysande platsen inom honom oåtkomlig.
Rakel ska snart gifta sig med Samuel, som är Pauls chef och som ansvarar för arbetet med världsutställningen. Kungen har bestämt att den ska presentera Kongo, landet som han äger. Men detta med att äga och att låta vara är alltför svårt, Rakel kan inte hantera det, hon vet inte hur det ska bli med Samuel.
Hela ”48 rue Defacqz” är kropp när jag läser. Allt är medvetande i kroppen i texten. Själva tanken spänner i muskler och leder, allt blir förlamat. Kroppen stänger för det goda, istället för känslor är där väggar inne i kroppen.
Det finns en outhärdlig plats här, och jag har inte sett den så grymt beskriven som hos Ørstavik. Att vara i sin kropp samtidigt som en annan kropp ett litet stycke ifrån – ett oändligt avstånd, blir våldtagen, förnedrad. Vad den vetskapen gör med möjligheten att vara i min kropp, hur den skär av den.
Att gå in i ”48 rue Defacqz” är att gå in i ett repetitivt tillstånd, variationer som gör djupa hjulspår i kroppen/hjärtat, de kan se ut så här: ”Som om det fanns ett möjligt liv, alldeles intill. En möjlig rörelse. En möjlighet. Som ändå tycks alldeles omöjlig. Som inte finns, inte syns, inte är. Det är bara detta som är. Att stå, här.”
Går det att stå ut här går det också att älska romanen.
