Romanformen vimlar av egendomliga människoöden och yrken. I den egyptiske författaren och nobelpristagaren Naguib Mahfouz mästerliga Midaqq-gränden , först publicerad på arabiska 1947 och nu återutgiven på svenska, är koncentrationen av sådana ovanligt hög. Tag till exempel Zita, vars yrke enligt honom själv är att jämföra med en doktors. Men han tillverkar krymplingar, inte vanliga naturliga krymplingar utan konstgjorda sådana av ett nytt slag. Han kan snabbt avgöra vilket lyte som passar bäst för respektive individ. Människor kommer till honom friska och lämnar honom blinda, förlamade eller puckelryggiga. Tiden är andra världskriget och för många framstår tiggaryrket som sista utvägen.
Den lilla gränden i den brusande metropolen bildar ett eget mikrokosmos, med sina egna ritualer, koder och sociala hierarkier. Samtidigt kan gränden läsas som ett allegoriskt tecken för det egyptiska samhället i stort.
Konflikterna mellan tradition och modernitet och mellan inhemska sedvänjor och västerländska spelas upp också i den på flera sätt slutna och skyddade gränden. Alla känner alla och vet det mesta om varandra. Som att kaféägaren Kirsha är slav under haschisch och homosexuell i smyg.
Eller att barberaren Abbas går och drömmer om en framtid med kvarterets upproriska skönhet Hamida. Hon i sin tur drömmer om ett liv i sus och dus med fri tillgång till exklusiva kläder, smycken och parfymer. I porträttet av Hamida skriver förvisso Mahfouz in sig i en lång, inte minst västerländsk, tradition där kvinnan förknippas med ytlighet och konsumtion. Samtidigt är skildringen av henne inte nedlåtande. Hon genomskådar grändens spelregler och vill någonting annat och mer. För detta måste hon, också helt i linje med ovannämnda dramaturgi, straffas. Hon lämnar till slut gränden – bara för att hamna i klorna på en hänsynslös hallick.
Mahfouz räknas till realismens grundare i den egyptiska litteraturen. När man läser ”Midaqq-gränden” förstår man varför. Han bringar lyhört och stilsäkert miljöer, stämningar och känslor till liv, som ännu idag, 60 år senare, vibrerar av intensiv närvaro.
