Elin Grelsson har skapat sig ett namn som bloggare, något som märks i debutromanen ”Du hasar av trygghet”. I bloggkorta, ofta slagkraftiga kapitel berättar Grelsson om Sara som hatar sitt jobb, känner sig missförstådd av sin man, hetsäter smågodis och tvångsraggar på främmande män. Hon dras med en envis huvudvärk av den sort som lamslog viktorianska hemmafruar, men till skillnad från dem kan hon inte dra sig tillbaka till sängkammaren utan måste gå till jobbet som vikarie på ett trist kontor.
Omväxlande minns Sara sin barndom, moderns depression och faderns passivitet och frånvaro, samt inte minst mellanstadiets många plågor i form av pubertet och hierarkier. Med andra ord fungerar den här boken som ett slags summering av de senaste årens må dåligt-litteratur, ofta författad av just unga kvinnor.
Sara gör enligt boken upp med kvinnoidealet genom att ”skita ner det inifrån”. Det gör hon genom att krossa sniglar, trampa i rabatter och kissa i tvålbehållare på jobbet. Det blir mycket problembeskrivning men få lösningar. Jag vet inte om det är det som är själva uppgörelsen – greppet att bomba läsaren med elände utan att erbjuda en väg ut – men det hade varit roligare och mer utmanande om Grelsson skrivit en rasande idéroman om 2000- talskvinnans vedermödor. Här och var antyds paralleller med äldre kvinnogenerationers maktlöshet, och de parallellerna måste fram i ljuset – då kan det bli spännande på riktigt. ”Finns det något alternativ, egentligen?” frågar baksidestexten, och jag tänker att ja, det måste det finnas, det måste gå att våga mer än så här i en roman.
Ytspänning är en återkommande metafor i ”Du hasar av trygghet”, men om det skall bli något av ilskan, frigörelsen och uppgörelsen så måste man krossa det där ytskiktet. Av någon anledning gör inte Grelsson det. Texten känns som en räcka blogginlägg från medelklasshelvetet och det är frustrerande. Det värsta är att det efter ett tag upplevs som gnälligt, och då har romanen missat målet rejält. Den väcker nämligen angelägna frågor om identitet och krav, särskilt det förödande slentrianmässiga rollspel som långsamt sliter sönder alla Saras förhållanden och till slut henne själv.
Problemet med boken är att det råder en total brist på andrum. Det finns inte minsta antydan till ljusning, inte en fläkt av hopp. ”Hoppas det blir bättre nu då”, säger en välvillig arbetskamrat till Sara, men det blir det aldrig. Grelssons språk är imponerande och ofta vackert, och hon är utan tvivel bildad – ibland anar man exempelvis spår av teser från Foucaults ”Vansinnets historia” i Grelssons antydningar om att det är samhället som skapar och är direkt ansvarigt för de (mental)sjuka – men rent dramaturgiskt lyckas inte ”Du hasar av trygghet” övertyga läsaren eller få henne att sympatisera med Sara.
I framtiden hoppas jag att Grelsson kanaliserar sin ilska över bristen på hållbara kvinnoroller och skriver den explosiva debattroman som trots allt gömmer sig i ”Du hasar av trygghet”. Språket och övertygelsen har hon; nu krävs bara mer dynamiska karaktärer och ett litet luftigare berättande.
