Alla stora tänkare skriver i motsättning till sig själva. Det är på alla sätt ironiskt att en av dem som tydligast har givit uttryck för skepsis eller fientlighet mot det skrivna ordet själv har förmedlats till eftervärlden just som författare – som världslitteratur – och inte som muntlig tradition. Men i en kultur som grundar sig i samtalet är man skeptisk mot skriften. Så också Platon. Nu utkommer den andra delen av Jan Stolpes nyöversättning av athenaren, och den innehåller dialogerna Menon, Protagoras, Lysis, Charmides, Ion, Menexenos, Euthydemos, Faidros och Kratylos. Det bör omedelbart sägas att Stolpe har lyckats ge oss en Platon som är verkligt stor läsning. Han låter mångtydiga passager vara mångtydiga. I den första volymen fanns det alldeles för få förklarande noter, men det har Stolpe nu rättat till. Det är delvis nödvändigt för läsningen: så översätter Stolpe inte som tidigare översättare eidos med ”idé”, utan med ”form”, vilket kan leda till viss förvirring i exempelvis Menon, där det även talas om ”form” i betydelsen skepnad, på grekiska schema. Men det nämns i noterna, och i alla händelser rör sig den Platon vi får tillgång till elegant i den moderna svenskan.

Några egenheter finns förstås: några av slanguttrycken är möjligen väl tidsbundna, och ”hypersvårt” och ”hålla låda” känns som en disparat blandning. Dessutom är människan knappast ”han” på svenska – även om det grekiska anthropos naturligtvis är maskulint. Ändå är det en förnämlig svensk text. I den nya boken ingår några av Platons bästa dialoger, däribland alltså Faidros. I denna finns en berömd passage där Sokrates kritiserar det skrivna ordet med hänvisning till att det skapar ”skenvishet” – det nedskrivna blir ett stöd för tänkandet, men ett stöd som i sin tur förstör tänkandet eftersom det förstör minnet. Den som minns gör det inte längre av egen kraft, utan förlitar sig på en annan, främmande kraft. Och Platon själv arbetar i sitt skrivande med en mängd tankefigurer och uppbyggnader som skall påminna läsaren om att det talade ordet är viktigare än det skrivna: i Gästabudet, exempelvis, får läsaren höra dialogens höjdpunkt i fjärde hand – Glaukon får den berättad av Apollodoros, som har hört den av Aristodemos, som har hört den av Sokrates, som i sin tur har hört den av Diotima... Men det finns också något hemlighetsfullt med dessa luckor och askar. Som om Platon hade något mer och annat att säga än det som han säger. Som om Platon hade hemligheter.

Så också i Faidros, där Sokrates skepsis mot det nedskrivna till en början kommer ur en annans mun – som en berättelse ur den egyptiska mytologin. Snart nog gör dock Sokrates det till sin egen åsikt, för när ”ett tal en gång är nedskrivet tumlar det runt överallt, både bland dem som förstår sig på det och bland dem som det inte angår; talet vet inte vem det ska och vem det inte ska vända sig till”. Det talade ordet, däremot, vet ”inför vilka det skall tiga”, och det ligger nära till hands att tänka att även Sokrates (eller Platon) hade sina hemligheter, och att det skrivna ordet dolde andra, esoteriska läror som förbehölls de invigda. Och i sådana fall var Sokrates (eller Platon) mycket långt ifrån egalitära villfarelser om det önskvärda i att delge vem som helst de egna insikterna – och det pekar mot oanade och berusande tolkningsmöjligheter. Var den verkliga läran bara tillgänglig för Platons egna lärjungar, måste skrifterna få en mycket speciell ställning. De blir då en sorts invigningslitteratur, som kanske bara blir begriplig för den som har fått mästarens undervisning.

Men Platons maskspel blir inte bara filosofisk insikt som tecknar nya och oväntade horisonter, utan också verklig litteratur. Dialogernas mångfald av röster visar ett absolut språkligt gehör. Tydligast blir det kanske när Sokrates till synes utan ansträngning växlar röster och ståndpunkter för att slutligen framträda med sin egen röst (eller är den det?), och skilja ut det felaktiga från det sanna. I Faidros håller han med täckt ansikte ett konstfullt tal för en åsikt som han själv inte omfattar – för att sedan ta av sig masken och vederlägga det förra med ett annat tal, en metafysisk berättelse om själavandring som kanske är det vackraste som Platon har skrivit. På samma sätt byter Sokrates röst i den spännande Kratylos, en dialog som nu för första gången på mycket länge har gjorts tillgänglig på svenska. Här lägger han ut texten om namns och ords egentliga betydelse via en helt vildsint etymologisk spekulation om en tänkt urhistorisk namngivares avsikter, och han finner att ord som sanning och kunskap alla utgår ifrån ord som betecknar rörelse, och att de därför handlar om att tänkandet skall följa verkligheten i dess rörelse, eftersom alla företeelser ständigt förändras. Och han övertygar sin samtalskamrat. Men Sokrates själv tror inte på det, och bara lite senare hittar han andra och lika övertygande etymologiska ”bevis” för att andra liknande ord tvärtom handlar om stillastående. Så har han alltså upptäckt ett helt ”inbördeskrig” inom språket självt, och snart nog har han kommit fram till att de som en gång uppfann namnen var offer för en villfarelse. De trodde nämligen att hela verkligheten själv hela tiden rörde sig och förändrades, något som Sokrates själv avvisar: ”anta att de som satte namnen verkligen satte dem i den tron att alla ting alltid rör sig och flyter (...) men att det händelsevis inte är på det sättet, utan att det är de själva som har störtat ner i ett slags virvel där de blir alldeles snurriga och där de kastar in även oss och drar oss med sig”.

Från den tvivelaktiga spekulationen om ”namngivarens” ursprungliga avsikt med orden, som Sokrates återskapar ur ordens egna eller föregivna rötter, svingar sig alltså Platon upp till en filosofisk reflektion som måste börja förhålla sig kritiskt till själva det språk som den formulerar sina insikter i. För om språket självt motarbetar vår förståelse av världen, är det första steget att bli medveten om det – och Platons insikt får många tankeriktningar i vår egen samtid att framstå som tanketomma. Vägen till den insikten går genom maskbyten och röstskiftningar. Lyssna till Platons alla röster: det är ett samtal som gör sig som skrift.