Den person jag lever med brukar ibland tala om sitt ”norrländska ursprung”. Han menar att det gett honom vissa specifika karaktärsdrag och i viss mån har präglat hans livsinställning. Jag brukar förhålla mig skeptisk till det där, eftersom han är född i Stockholm och aldrig har bott i Norrland. Däremot är hans mamma född och uppväxt i en by i Norrbotten, och han har tillbringat sin barndoms alla somrar där.

Min skepsis kommer dock lite på skam när jag läser Katarina Kieris nya roman med den förunderliga titeln ”Morbror Knuts sorgsna leende”. Jag skall inte dra jämförelserna för långt, men Kieris bok handlar om just detta: var rötterna börjar och slutar, hur djupt ursprunget går, hur man präglas av en plats där man både alldeles självklart hör hemma och samtidigt inte alls.

Vi får följa huvudpersonen Karla genom hennes uppväxt från kanske elvaårsåldern till vuxen. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn, där hennes mamma är född och där hennes två morbröder Knut och Brynolf fortfarande bor kvar.

I Byn talas det till stora delar finska, men Karla pratar bara svenska. Kontrasterna är stora mellan hennes liv i Staden och det i Byn, och hon måste ständigt försvara det ena inför det andra.

Katarina Kieri, kanske mest känd som poet och barn- och ungdomsboksförfattare, gör med Karla en fullständigt glimrande uppväxtskildring. Karla beskrivs med en djup känsla för barnets integritet men med den vuxna författarens ögon, och Kieri skildrar hennes utveckling från barn via tonåring till vuxen så följsamt att vi nästan inte märker när det sker; precis så som det är i det verkliga livet.

Inte heller är det alldeles uppenbart till en början att romanens språk förändras i takt med Karla; blir mer komplext poetiskt och existentiellt präglat. Här finns omslag i temperament och sinnesstämningar, inslag av milt drastisk humor som i vissa stunder får mig att tänka på Monika Fagerholms uppväxtskildringar, men det är egentligen orättvist att slänga ut en sådan referens när någon är en sådan stor författare i sin egen rätt som Katarina Kieri. Den här romanen saknar också helt och hållet den försiktighet som var min invändning mot hennes förra vuxenroman ”Vem vågar sommaren”.

Titelns morbror Knut är egentligen inte en särskilt framträdande person i berättelsen, ändå oändligt viktig. Morbröderna som umgås genom att sitta och tiga vid bordet, som aldrig tackar för maten och som själva säger sig ha närmare till gråten än till skrattet, blir förkroppsligandet av det norrländska som alltid kommer att vara en del av Karla, av de där rötterna som vi alla har, som utgör en sådan viktig del av vilka vi är. Jag låter Katarina Kieri uttrycka det själv, för hon gör det så oändligt mycket bättre:

”Man genomströmmas av det blod och de skymningar som man fått sig till livs. Man bär det man är tvungen att bära. Svårare än så var det inte. Och inte heller lättare.”