Kan litteraturen vara större än livet? Kan litteraturen i själva verket vara livet? För de flesta människor kan nog detta tyckas vara ganska bisarra frågor. Men si, det är det säkerligen inte för litteraturförgiftade bokmalar som lever mellan pärmarna. Jag är själv en sådan. Eller tag Baudelaire, som kunde klara sig i tre dagar utan bröd, men inte utan poesi (eller absint, kanske). De verkligen inbitna läsarna – de har väl blivit färre i vår tid – omhuldar litteraturen som en del av sina själar och hjärtan.
En som ställer och försöker bespara de inledande frågorna är Jan Kjærstad, den listige, cerebrale och finurlige norrmannen, en av Nordens allra främsta romanförfattare, så skicklig att man nästan baxnar ibland. För mig en given Nobelpriskandidat om nu någonsin postmodernt raffinemang kommer att belönas.
I sin nya roman ”Normans område” ställer han också en tredje fråga: kan kärleken komma i kläm mellan pärmarna? Kjærstad är som alltid tekniskt avancerad, han föregriper och antyder ofta och först långt senare får vi svaret på något som förbryllar. Om man inte vet vad ”Puamahara” är för någonting (en stad i en roman av Janet Frame) så dröjer det länge innan man underrättas. Häng med, alltså.
John Richard Norman är en extremt framgångsrik redaktör på ett på ett prestigeförlag i Oslo. Hans författare är oftast lika framgångsrika. Norman är inbegreppet av den kompetente och passionerade läsaren. Och var viss om att här blir det läsning! Allt kretsar kring litteraturen, det formligen svindlar i huvudet av alla namn och titlar. Ofta är det skämtsamt turnerat, som när Norman återförs till barndomen efter att ha ätit en macka av det slag han åt då. God dag, monsieur Proust! Eller när han som 16-åring blir kär i Lady Brett i Hemingways ”Och solen har sin gång”.
Snart har vi lärt oss knepen. När Norman och hustrun besöker Kreta, ja, då vet vi förstås att öns store skald Kazantzákis dyker upp. Till råga på allt är Norman som gosse en hejare på fotboll och har lärt sig en fint av själve Cruyff. Men litteraturen tar överhanden.
Det är också en finstämd barndomsskildring där Norman bor på en förnäm adress tillsammans med modern, pillertrillande bokhållare på den norska Apoteksföreningen, och den originelle och letargiske fadern taxichauffören.
Typiskt nog blir Norman djupt besviken när moderns titel inte anspelar på att hon håller i böcker. Symboliskt nog ligger på gatan en chokladfabrik och en segelfabrik, där chokladen kommer att representera den lättuggade litteraturen och seglen den som det är vind i.
Det tycks gå spikrakt uppåt för honom, inte bara inom bokbranschen, som det satiriseras elakt över med många lätt dolda porträtt (även av en svensk rockikon och Dylankopia) – nej, han skapar sig dessutom en förmögenhet på aktiemarknaden. Vad är hemligheterna bakom detta?
Norman har en närmast neurologiskt betingad förmåga att såväl läsa som spekulera, och när han råkar ut för en bilolycka och blir hjärnskadad stärks han professionella läsarförmåga. Han behandlas av en framstående neurolog som dräller teorier omkring sig, inte minst om ”erosomvälvningen” som kommer att drabba Norman. Hans hjärna är förändrad, där finns Normans område.
Men det börjar gå utför, Norman blir plötsligt illamående (symboliskt?) av att läsa manus och tar långledigt och beger sig till ett lånat hus på en ö i Oslofjorden för att rehabilitera sig. Där möter han 50 år gammal Den stora kärleken i form av den mystiska (jag skall inte avslöja för mycket) svenskan Ingrid, passande nog med efternamnet Kyrklund!
Och det är här det cerebrala möter det emotionella, där frågor om läsande, texter, och känslor ställs på sin spets. Det blir till en sorts kamp mellan kärlek och litteratur, mellan läsande och varande. Samtidigt fortsätter diskussionen om litteraturens vara, dess existentiella betydelse i en alltmer kommersialiserad bokvärld. Är kärleken ändå inte störst? Eller?
Det är många frågor som virvlar runt och Jan Kjærstad gestaltar dem och diskuterar dem med sitt vanliga raffinemang. Det är lysande och ofta spännande, hjärnvindlande och emotionellt på en och samma gång. Man vill bara läsa mer.
