Sven Delblanc var en obönhörlig polemiker, möjligen också obotfärdig. Visserligen kunde han medge att det kanske låg någonting i en kritisk invändning, som när Mats Gellerfelt 1979 anfört de välvilliga recensionerna av Delblancs roman ”Gunnar Emmanuel” som exempel på den svenska kritikens hållningslöshet. Men det var en kommentar i förbigående, inbäddad i ett längre resonemang vars bärande idé var att de andra lik förbaskat hade fel.

Det var som om Sven Delblanc reserverade de självkritiska åtbörderna för sina egna böcker. Om dem kunde han uttala sig nog så förklenande. Men i den stora debatten 1980 om de intellektuellas ansvar söker man förgäves en självironisk kommentar om Delblancs tidigare socialistiska övertygelse.

Den var mer doktrinär än vad många av oss förmodligen minns. I dagboksromanen ”Åsnebrygga”, baserad på Delblancs vistelse vid Berkeley under studentrevolten, finner vi sådana entydiggörande bilder av det amerikanska samhället som senare präglade medievänsterns slentrianmässiga anti-amerikanism, alltså den medievänster som Delblanc kritiserade tio år senare.

Även Sven Delblancs vårtal till Uppsalastudenterna 1971 rymde en revolutionsromantisk rappakalja som borde ha framkallat åtminstone en lätt rodnad på Delblancs kinder. Men det kanske den gjorde också. I sin efterskrift till volymen ”Det är du själv som bestämmer!” skriver Crister Enander att han ”misstänker att den naiva trosvissheten vissnar redan vid frukostbordet morgonen därpå”.

I boken har Enander och Lars Ahlbom sammanställt ett urval av Sven Delblancs litteraturkritiska och politiska debattinlägg. De har gjort ett fint arbete. Artiklarna placeras in i sina debattsammanhang. Vi får även omfångsrika citat från de andra deltagarnas bidrag. Lars Ahlboms sammanbindande kommentarer återför oss också till den tid då debatterna fördes.

Diskussionen om svenskt kärnvapen, Vietnamkriget, den stora kommunsammanslagningen, shahens diktatur, socialdemokratins förborgerligande, konservatismens förkrämligande, de intellektuellas svek i Afghanistan, Palmemordet: allt återfinns i Delblancs artiklar. Det var inte så längesedan, men det var ändå en annan tid. Europa var delat. Vi hade inga fjärrkontroller och en tjatig debattör kunde fortfarande låta som ”en skiva som hakat upp sig”.

I urvalet ser vi både styrkan och svagheten i Sven Delblancs polemik. Enander betonar i sitt efterord hur starkt Delblanc formades av sin uppväxt i en närmast ”förmodern” bondemiljö. Delblanc skriver själv att demokratin var starkare i denna. Hans misstänksamhet mot alla slag av storskalighet fann sin näring i den erfarenheten. Om Delblanc varit amerikan, hade han kallats populist.

Kanske var Delblanc bäst som politisk debattör när han manade fram bondesamhället ur historien. Han skrev om närdemokratin då nästan varje (manlig) invånare någon tid i livet hade uppdrag för ”det kommunala”. Men han kunde också frossa i skildringar av bondesamhällets matvanor på ett sätt som idag bara matchas av hans gamle träto- och sedermera vapenbroder Jan Myrdal. Så blev kalvdansens försvinnande en sinnebild för den svenska demokratins kris.

I detta var Sven Delblanc konservativ; Ahlbom kallar honom ”radikalpessimist, anarkist och gråsosse”. Boken rymmer också en del inlägg där Delblanc efterlyser en ny, eller äldre, värdekonservatism. 1960-talets konservatism var för honom vulgärt ekonomistisk.

Men samtidigt kunde han i det patetiska talet till studenterna efterlysa ”en ny människa”, alltså den värsta av de mardrömmar som 1900-talets utopier skapade.

Tillbakablickandet rymmer ett utopiskt moment, och utopierna uttryckte ofta en guldåldersdröm. Inte ens Delblancs radikalpessimism kunde svära sig fri från utopierna.

Det tillbakablickande draget gjorde också Delblanc kritisk mot konstnärer vars verk speglade en, med hans ord, ”flykt ur historien”. Delblanc anförde Joyce och Picasso som exempel och påtalade det abstrakta draget i den senares politiska engagemang. Han såg också Picassos konsthistoriska pastischmålningar som symptom på den motivbrist som flykten ur historien medfört.

För Delblanc var tiden och den konkreta miljön, den upplevda historien, alltid centrala. Det kunde också göra hans ställningstaganden paradoxala. Å ena sidan hyllade han en ny socialistisk litteratur på 1960-talet, åtminstone den begåvade delen av den, å andra sidan visade han en modernistiskt förfinad känslighet. Fast han varnade även för att modernismen stelnat till institution och etablissemang. Estetiskt förenade Sven Delblanc konservatism och radikalitet.

Hans syn på populärkulturen var dock ensidigt konservativ. På 1960-talet föreslog han på allvar (såvitt jag förstår) censur av låghaltiga veckotidningar och böcker. I sitt förbudsivrande använde han den osmakliga smittometaforen.

När Delblanc trodde sig vara fördomsfriare tjugo år senare var han knappast mindre förstockad. I debatten om Jackie Collins 1989 skrev han att hennes böcker absolut hörde hemma på kultursidor och i litteraturvetenskapliga seminarier. Men de skulle analyseras sociologiskt.

Teknisk och tematisk analys av den erkända litteraturen, sociologisk analys av skräpet, med andra ord. Så höll Sven Delblanc liv i ynglingaårens dualistiska kulturförståelse.

Det litterära debattinlägg av Delblanc som blivit bäst ihågkommet är annars hans kritik av 1974 års val av Nobelpristagare i litteratur, Harry Martinson och Eyvind Johnson. Lars Gyllensten antydde rentav i sina memoarer att den kritiken bidrog till Martinsons självmord.

Men artikeln var inte så hätsk som ryktet förtäljer. Delblanc betonade att han ansåg de båda diktarna ”betydande”. Hans kritik riktades helt mot Akademien som utsåg två av sina egna. Problemet var inte att Johnson och Martinson brast i litterär halt, utan att de var svenskar. Kritiken var rimlig. Inga svenska författare bör få Nobelpriset.

Nio år senare var Delblanc mindre korrekt. Efter bråket om William Goldings Nobelpris skrev han en satir om hur det kunde gå till i Akademien. Artur Lundkvist förlöjligades, liksom den fiktive ”Kemal”, en turkisk invandrare som av misstag valts in i Akademien. Det var ett eländigt aktstycke, som inte har blivit bättre med åren.

Problemet med mycket av Sven Delblancs polemik är att han lätt blev grälsjuk. I till exempel debatten om Jan Myrdals och Lars Gustafssons brevväxling ”Den onödiga samtiden” framförde en Delblanc väl avvägd kritik mot främst Myrdals bidrag. När denne svarade kom de förklenande beskrivningarna fram. Efter debatten (som fördes i DN) skrev Delblanc dessutom en hånfull satir i Expressen om Myrdal, ”Johannes Müller, privatdocent i Köln”.

Det innebar att Sven Delblanc ofta fulade ut sig själv i debatten, för att använda Hedenius uttryck. Bildningen ingick alltför ofta i oskön förening med temperamentet.

När Delblanc lät den förra tygla det senare var han en bländande polemiker.