En liten by i spanska Pyreneerna någon gång i mitten av 50-talet. Inga unga människor finns kvar i den alltmer avfolkade byn, med undantag för Miguel och hans yngre bror Jordi. I samband med att brodern gör sig redo att lämna hemmet för två års militärtjänstgöring upptäcker Miguel det alla har vetat ett bra tag redan – att hans mor är alkoholist. Kort därefter hör han föräldrarna gräla och när fadern sedan häller ut det billiga vin hon har gömt undan, lämnar hon hemmet till fots för att ta sig till sin bror, som bor i en svårtillgänglig grannby längre bort i bergen.

Men en snöstorm bryter ut. Hon når aldrig fram utan försvinner i snömassorna. För Miguel förvandlas tillvaron i ett slag till ”ett fruset landskap och hemska dagar utan tö”.

Den irländske författaren Colm Tóibíns täta och sorgtyngda berättelse om detta mörka familjedrama publicerades ursprungligen i novellsamlingen ”Mothers and sons” från 2006. När den nu ges ut på svenska – i Erik Anderssons på alla sätt fina översättning – har den lyfts ut och förvandlats från novell till kortroman. Den visar sig stå stadigt på egna ben. Det är en tidlös och djupt mänsklig historia om förlust, skuld och längtan, skriven på en renskrubbad, kontrollerad och lyriskt laddad prosa. Berättelsen utspelar sig i ett kargt landskap, en karghet som färgar av sig på de människor som bebor det, och Tóibín fångar mästerligt det ordlösa och outtalade som oavlåtligt rör sig under ytan. Undanträngda tankar, luddiga känslor, omedvetna begär: allt finns där mellan raderna.

Som Miguels dåliga samvete för att han aldrig riktigt pratade med sin mor, eller hans allt starkare dragning till den unge man som fadern anlitar för att sköta hushållet efter moderns försvinnande – känslor som han själv inte helt förstår, men som Tóibín på sitt effektivt återhållna sätt gör kristallklart tydliga för läsaren.

Att läsa ”En lång vinter” är som att ta del av ett komprimerat stycke liv, kanske för att den faktiskt är baserad på en berättelse ur verkligheten som Tóibín fick höra under en av sina återkommande vistelser i Spanien. Ödesmättad som ett grekiskt drama, utan att behöva ta till vare sig dramatiska gester eller stora ord, är den en stillsamt vemodig liten pärla med anmärkningsvärt stark lyster.