Akta dig för ABC-formen, varnade en skrivlärare mig en gång. Den har gjort sitt och är alldeles död, sa han och kanske höll jag med. Men titta här då, vill jag ropa till oss båda när jag så här några år senare läser ”Ja till Liv” av Liv Strömquist. På omslaget sitter ett skolbarn vid sin bänk och ler stort med rälsbeprydda, glesa tänder och ivrig, lite lömsk blick. Hon räcker upp handen, vill säga något.
Strömquists femte seriebok är ett alfabet som är en kartläggning av makt, vanmakt, Robert Gustavsson, glädje, Barbapappa och fundamentalism. Bland annat. Flera av serierna har jag läst tidigare, exempelvis i pdf-filer som under det senaste året spridit sig fort som virus över internet. Kanske ter sig vissa samtidsskildringar såpass akuta att de varken har tid eller intresse av att vänta på pärmar. Vissa referenser riskerar annars att åldras i samma takt som bröd. Nyheten om Håkan Juholts kriminella bedrägeridömda särbo till exempel, i avsnittet ”Zethraeus”. Det handlar om att: ”MÄN som är kriminella FÅR RAGG, medan kvinnor som är kriminella, INTE FÅR DET!! (…) Och därför är jag så himla glad att vi FÅTT en manlig förebild som står för att han gillar gärningskvinnor!! EN MAN, som dessutom är ledare för ett FRUKTANSVÄRT stort och oförargligt parti.”
Strömquist väjer inte för att vara både underbyggd och drastisk. Inte heller för att tröska sig genom frågor som belysts förr, men som hela tiden kvarstår, pågår. Bokstaven A berör arbetslinjen: på en framtida historiekonferens på temat ”Forntidens moderater” presenteras ”det enda kulturella spår som moderaterna lämnat efter sig”: Sven-Otto Littorins ”Arbetslinjen” (den färgglada grafmålning som kom till i samband med en välgörenhetsauktion på temat ”Livslust” förra året, och klubbades iväg för 1500 kronor). Vidare kritiseras den vitt utbredda synen på arbetet som lösning och det oprecisa i begreppet, hur det premieras oavsett innebörd och konsekvens för arbetstagaren. För att inte säga dess inverkan på andra, utomstående, världen.
Framför allt fascineras jag av Strömquists formfrihet, hur hon använder seriestrukturen på ett befriande vårdslöst sätt, med snabba men träffsäkra teckningar och liten, på gränsen till svårläst, textning. När jag läste ”100% fett” år 2006 förvånades jag över hur det kunde vara både så bra och… fult. Även i ”Ja till Liv” finns enkla ansikten med skyltdocksflin, men i sin helhet är bilderna så mycket mer genomarbetade nu, med fler färger och en tydligare skärpa.
En politisk agenda som lite slappt kläs i en konstnärlig dräkt ger mig sällan mer än en illa skriven debattartikel. Men Liv Strömquist låter helt innehållet styra och skippar därmed både epik och återkommande karaktärer – vad som brukar känneteckna berättande fiktion. I stället bygger hon en helt egen satirisk essäform, med undertoner av ett både påläst och ursinnigt allvar. Hela tiden högeffektiv, i avsnitt som bara sträcker sig över några sidor.
Hon visar på helvetsgap mellan sociala grupperingar, pekar ut normer och drar triumferande undan mattan för dem. För att sedan sucka och skaka på huvudet, skratta och rusa vidare, till nästa bokstav. Det här är en lysande bok. Alfabetets användning anar aporna aldrig.
