Mörten Maud speglar sig i den stora silverspegeln ovanför huvudet och drömmer om Något Annat än den lilla viken. Mamma Margareta vill hålla henne borta från alla faror i sjön och fröken Anna-Löja försöker undervisa om dem, men Maud lyssnar inte. När bilden av Gäddan Ingeborg visas för klassen har Maud blickarna åt ett annat håll.
För Maud är inte rädd – hon behöver inte veta allt det där. Hon ska ge sig ut i världen, bort till spänning och äventyr.
När mamma sover smiter hon iväg och efter en sammanstötning med en fiskare och hans krok hamnar hon mitt ute i sjön, långt hemifrån. Och stöter förstås ihop med Gäddan Ingeborg …
En liten fisk med äventyrslusta som längtar ut i Det Okända men hålls tillbaka av en orolig förälder, ger sig iväg ändå och hamnar i klister. Låter det bekant?
Parallellerna mellan Simma lugnt Mörten Maud och Pixars storfilm Hitta Nemo är många och historien som sådan därmed inte särskilt unik. Men det gör den inte sämre. För det som lyfter den här bilderboken över mängden är inte primärt berättelsen i sig, utan hur den är berättad, såväl i ord som i bilder.
Likt vassen i den lilla viken böljar Stefan Castas språk med en rytm anpassad för högläsning, och liksom förra gången han samarbetade med Staffan Gnosspelius lever bild och text i en härlig symbios.
Med ”Gå och bada, Mister Räf! ”(2007) utmärkte sig Gnosspelius som en naturskildrare utöver det vanliga. Han fångade skogens alla stämningar och fick pigmenten att sjunga. I den här boken har han med samma skarpa blick fångat miljön under vattenytan, där solljuset som tränger ner i fiskarnas omgivning blir bubbliga gul- och guldskimrande ytor i ett gröntonat dunkel inramat av vass och sjögräs.
Han arbetar återigen med blandteknik, där etsningar har färglagts i efterhand med tunna laveringar som kompletterats med krita och täckande färg i detaljerna. Det skapar en trolsk stämning och bilder som skimrar av intensitet.
Som kontrast till det ryms en ekokritisk kommentar i alla de konservburkar, kapsyler och flaskor som samsas med en klämd kaviartub där nere på sjöbottnen. I den dramatiska scen där Maud fångas på en krok har Gnosspelius också utelämnat den mjukt värmande laveringen för att skapa ett hårt och kallt gröntonat uppslag, där det enda färginslaget är Mauds stora, skrämda öga i lysande orange. Faran markeras här tydligt genom valet av teknik och färger.
Det krävs inga överord för att beskriva Gnosspelius bilder som fantastiska. Pigmenten är varsamt hanterade och riktigt lyser, behandlingen av färgen för att få till bubblor och känslan av liv i sjön träffsäker. Det här är färgmagi. Bilder så bra att man bara blir lycklig.
