Vi är ödlor. Vi är världens vackraste djur. Så inleds Aase Bergs ungdomsroman Människoätande människor i Märsta om tre flickor i tonåren. Ödlesymboliken fångar det föränderliga, de snabba kasten, både det hårda och det mjuka i flickornas liv. Berg använder också den i ungdomslitteraturen vanliga fågelsymboliken. I ungdomlig självhävdelse tycker sig berättarjaget ibland sväva som en örn högt över tillvarons småskurenhet.
”Människoätande människor i Märsta” är Aase Bergs debut som ungdomsförfattare. Hon har tidigare kritikerrosats för sina diktsamlingar för vuxna, och första delen i den så kallade mammatrilogin, ”Forsla fett”, nominerades till Augustpriset 2002. Också hennes ungdomsroman är poetiskt uppbyggd. Unga människor på väg mot vuxenhet skildras i korta avsnitt, där texten är lyriskt komprimerad och suggestiv med sina rytmiska omtagningar.
Berg berättar om sommarens seglarläger, chattandet på nätet, förälskelsens berg- och dalbana och festerna, där det dricks för mycket. Hon ger inblickar i en trist skolvardag och förmedlar scener ur ett kvävande familjeliv. Det konkreta och handlingsinriktade i skildringen är alltså välbekant från andra ungdomsböcker. Vad som får Bergs roman att sticka ut är den poetiska förpackningen av tonårens kaos med revoltlust, desperat längtan efter frihet och självständighet. Språket har hög puls och laddas med ett bildspråk, som ger en frisk och nymornad blick på tillvaron. Något så trivialt som att skolka från skolan beskrivs som att rinna genom slitna väggar på en flyktstråle av solljus.
De tre flickorna är sammansvetsade i en stark vänskap. Tillsammans ska de greppa livet och vägra ställa upp på vuxensamhällets materialism, där det bara är pengar och arbete som räknas. De tänker inte hoppa på jobbandets snabbtåg, som endast stannar upp för några futtiga semesterveckor. Men gemenskapen visar sig ha sina sprickor. När förälskelse och rivalitet kommer in i bilden ställs vänskapen på prov.
Berg gestaltar träffsäkert ungdomsårens sökande efter sammanhang och mening, och hon håller sig hela tiden tätt intill de ungas upplevelser och känslor. Hon visar hur det yttre ofta uttrycker något som inte svarar mot det som finns inombords. En cool yta kan dölja en längtan efter erfarenheter och ett outtalat behov av att bli sedd som den man är. Samtidigt bärs berättelsen av optimism och smittande livsglädje.
Kanske vågar man hoppas att romanens lyriska form även kan bidra till att öppna dörren till poesins värld för de unga läsarna.
