Lite som en reseskildring från en resa till tidens ände ter den sig, Lotta Lotass nyaste bok ”Sparta”. Vi befinner oss redan från början i mörker, trots att gryningen med sitt svaga ljus sveper över ärrad mark, ras, rämnor och rökpelare. Är vi i Sparta? Bokens bidande stensoldater för tanken till de legendariska 300 spartanska soldaterna som uppoffrade sig i slaget vid Thermopyle. Eller kanske vi befinner oss i Harmagedon, månntro i Ragnarök? ”Den vita himlen spricker upp i dånande fyrverkerier. Solar, stjärnor, katarakter faller i dalande gnistor, regn av eld som fräser när de möter vattnets hårda yta.”
Stämningen är genomgående hotfull, de prosalyriska styckena frammanar en förlorad värld som i en dröm eller vision; en benämning och samtidig upplösning av det som varit. ”De ansikten vars drag vi känt så väl är nu trasade, skörade, brustna, skevade, spruckna.”
”Sparta” är en serie beskrivningar – verbala topografier – av ofta outgrundliga miljöer, föremål, byggnader och naturfenomen. Ställvis är det ett ”vi” som rör sig genom mestadels obefolkade miljöer, det är W., med sina lakoniska kommentarer, och ett jag. ”Vi bemödar oss förgäves, säger W., om att lägga samman delarna till sann, enhetlig och harmonisk avbild.” Det förflutna lever kvar i skärvor, men inte ens nuet är trots allt mycket mer än dessa skärvor.
Lotass ger oss en lyrisk-filosofisk reflektion över tid och minne, över hur det förgångna – och nuet – visar sig, lever kvar, eller försvinner. Den kastar ljus över det märkliga faktum att materien både är och inte är en del av oss, att landskapen vi känner så väl också har en annan, omänsklig sida; en dimension som ofta utnyttjas i science fiction, i skräcklitteratur.
Och en sorts skräck är det fråga om också här; dessa rytmiskt frammanade, ödsliga och apokalyptiska landskap, den annalkande totala ödeläggelsen, samtidigt ett förföriskt lugn bortom tid och strid. Det är en märklig bok, ”Sparta”. Den är som att drabbas av ett tonfall snarare än av en tydligt utmejslad intrig, av en röst som insisterar på dunkla ting vi gärna förtränger. Samtidigt en röst som inte gör sig till eller koketterar.
Att läsa Lotass är ett också ett språkbad i gammal svenska. Här finns ord man sällan ser: skilderi, glansk, skjuva, margfaldig, kläpp, järnkrampa. När hon använder ett ord som ”välvning” får man anledning att tro det är något som urholkas, samtidigt som det välvs.
”Sparta” är en ytterst välgjord och genomtänkt bok. Upplagesiffran 300 torde bidra till detta starka intryck i åtminstone samma mån som den syftar på de 300 soldaterna vid Thermopyle.
