Förlag har genom tiderna givit ut debutantantologier av lite olika slag; skrivarkurser på olika håll i landet har manifesterat sig genom liknande projekt. Därmed har skrivbegåvningar fått tillfälle att möta en publik utanför den trängre kretsen – i många fall för första och enda gången, i andra fall i en första kontakt som har följts av flera i ett därefter utvecklat författarskap. Brombergs inleder nu serien ”Blå blixt” – titeln är hämtad från en dikt av Edith Södergran – med volymen ”Hallon och bensin”, där sju relativt oprövade författare, födda 1971–82, är representerade. Flera av dem har hunnit publicera sig med tidskrifts- eller antologibidrag och i åtminstone ett fall som dramatiker i bokform, så alla är inte absoluta debutanter.
Seriens undertitel ”Ny poesi” har inte förståtts särskilt rigoröst beträffande poesin – i förordet skriver redaktörerna Casia Bromberg och Sanne Näsling att gränserna är flytande mellan poesi och prosalyrik; det inledande bidraget av Lina Hagelbäck kallas en diktberättelse.
Hagelbäcks utdrag ur en uppenbarligen större textsvit är en prosaberättelse med både redogörande och lyriska inslag, Andreas Svanbergs och Sofia Pulls bidrag är på lite skilda sätt uppbyggda som sviter av förtätade prosatexter som skildrar förlopp.
Alla tre har kvaliteter: Hagelbäcks porträtt av den sammansatta Violencia, som både är en kvinna med ett komplicerat psyke och en lyrisk konstruktion av motsatser, Svanbergs filmiska sekvenser som berättar en historia om en fabriksnedläggning och Pulls nervigt explosiva texter om en chockartad sorg.
Också de som snarare är poeter än prosalyriker eller prosaister arbetar huvudsakligen med helheter: Hanna Riisager tecknar en relation med en svit bröllopsdikter ställda mot dikter där relationen är sliten, Mimi Åkesson låter en händelsekärna omges av associativa ordsvärmar utspridda över sidorna och Tove Mörkberg tecknar mycket effektivt och med fränt genomskådande en familj via situationsbilder knutna till barnen.
Den som skriver mest från varandra fristående dikter är Karin Brygger, som i likhet med Lina Hagelbäck gärna arbetar med motsatser. Bokens titel är hämtad ur Hagelbäcks text, men ”slagruta och vinbärsbrand” eller ”hagtornshäck och konserver” som man hittar hos Brygger kunde också ha fungerat. När Brygger talar om ”en doktorand med tigertassar”, kunde det vara en karakteristik av ”den briljanta doktoranden i litteraturvetenskap” som Hagelbäcks textsvit handlar om.
Vilka som på sikt kommer att uppträda i fullt bokformat är omöjligt att säga, även om utvecklingspotentialen förefaller störst när lyriken sugs in i prosan och skapar berättelser i lyriska förtätningar. Den rena poesin blir ibland alltför tidstypiskt sönderfallande och fragmentarisk utan att den intressanta komplikationen ökar i takt med sönderfallet.
