Just nu kan man i alla fall inte säga att det saknas klassperspektiv i den svenska skönlitteraturen. Medelklassens leda och livspusslande har beskrivits i ett antal böcker de senaste åren, arbetarlitteraturen upplever något av en renässans, och även överklassen gestaltas en hel del i skönlitterär form. Gemensamt för de flesta av dessa böcker är dock att de beskriver klasstillhörigheten utifrån ett givet perspektiv. Romangestalterna är fast i en samhällsklass, och med den tillhörigheten följer ett antal villkor, konventioner eller förutsättningar. Tar man sig därifrån är det en klassresa som skildras.
Men det där osäkra glidandet mellan klasserna, att stå med ena benet i en samhällsklass och andra benet i en annan, den beskrivs av någon anledning mer sällan.
Det är ett skäl att läsa debutanten Agnes Hellströms roman ”Ränderna går aldrig ur”. Huvudpersonen Elin kommer från överklassen på mammans sida, men mamman har tagit avstånd från sin uppväxt och lever med dottern under betydligt enklare omständigheter i Gimo, där Elin vantrivs. Hos mormodern i Djursholm får hon smak på det ”fina” livet som utövar en stark lockelse på henne. Hon tjatar sig till att få gå på Sigtuna internatskola trots att mamman är tveksam.
Elin drömmer om ett enkelt liv, ett liv präglat av regler. Skildringen av hennes liv på Sigtuna är inte en skräckhistoria av Jan Guillous ”Ondskan”-karaktär, men den är knappast idyllisk. Invigningsriter, stenhårda hierarkier, uråldriga regelverk och otäckt människoförakt är vardagsmat, något Elin till en början finner sig i. Efter hand börjar hon dock ifrågasätta mer och mer. Återseendet av barndomsvännen Behnam – som kommer från en helt annan samhällsklass – får henne att börja tvivla på var hon egentligen hör hemma.
Just klassosäkerheten; vacklandet, behovet av att sopa under mattan det som inte passar in, och den påföljande skammen, beskriver Agnes Hellström lyhört och bra. Elin vacklar på ett högst mänskligt sätt, hon känner ömsom tacksamhet för den gemenskap hon får ingå i, ömsom äckel inför de mer bisarra elementen i den. Minnesvärt är även porträttet av hennes rumskamrat Simone, som med loj trotsighet struntar i reglerna och om hon blir populär bland de andra eller inte.
Och visst är internatskolan en tacksam miljö om man vill skildra hierarkier, som finns på alla nivåer i samhället men sällan syns så tydligt som här.
Tyvärr lider Agnes Hellströms bok av en hel del brister. Berättandet bygger till stora delar på dialog som borde ha förtätats, språket är ibland trubbigt. Därtill finns en del störande klyschor av typen ”ögon djupa som brunnar”. Framför allt är Behnam, invandrarkillen som får Elin att rannsaka sig själv, väldigt romantiserad och föga trovärdig. Jag kan inte låta bli att tänka att romanen vacklar lite på samma sätt som dess huvudperson; mellan ett bättre och ett sämre läge.
