Blir man en bättre människa av att älska kultur? I Karin Alvtegens nya roman Skugga (sommarens följetong i SvD) ges ett entydigt svar på den frågan, och svaret lyder nej. I centrum för berättelsen står den beundrade författaren Axel Ragnerfeldt, arbetargrabben som blev Nobelpristagare och en oantastad symbol för etisk visdom. Hans romaner ses som osedvanligt insiktsfulla skildringar av människors godhet och ondska.
Men det var länge sedan han skrev något. Efter en stroke förvaltas den store författarens moraliska kapital av sonen Jan-Erik, som åker land och rike runt och sprider faderns evangelium. Men mitt i denna framgångssaga gapar ett stort svart hål, omsorgsfullt igenfyllt och bortträngt.
Att skenet bedrar vet de närmaste redan. Axel är knappast ett helgon. Hustrun gav upp sin egen författarkarriär för att ta hand om barnen. Desillusion och alkoholism följer. Barnens uppväxt är föga harmonisk. Jan-Eriks syster dör när hon är 15 år gammal. Den officiella förklaringen är att hon blev påkörd av en bil. Jan-Erik själv är känslomässigt stympad, oförmögen att visa några känslor för vare sig hustrun eller dottern. Trösten söks i spriten och älskarinnorna på de oändliga föredragsturnéerna. Men utåt är idealbilden av den framgångsrika och sammansvetsade familjen Ragnerfeldt intakt.
Alvtegen demonterar sakta men säkert denna familjs små och stora hemligheter. Och det som uppenbaras är inte vackert. Liksom i sina tidigare romaner visar Alvtegen att hon är en skicklig berättare som både kan mejsla fram en ödesmättad spänning och lyhört registrera känslolivets mörkaste skiftningar.
En av romanens frågor är om barnen är tvingade att upprepa sina föräldrars gärningar. Determinismen är inte långt borta. Man kan tycka att det blir för mycket av det onda. Slutet riskerar att kantra över i gotisk melodram. Men samtidigt anas en allegorisk impuls bakom det övertydliga. Hade det till exempel inte räckt att Axel var en högt skattad författare? Måste han också vara Nobelpristagare? Ja, kanske han måste vara det om man vill berätta en svart saga om hur den finaste av kultur kan förföra och förstöra. Förmågan att skriva inkännande och empatiskt om andra människors lidande utesluter inte svekfulla och grymma handlingar mot verkliga människor. Det är denna sagas provokativa sensmoral.
Jag kan därför inte låta bli att se det grälla bokomslaget med sina tydliga genremarkörer (deckare) som en försäkran till läsaren: Var lugn, detta är inte finlitteratur!
