Under slutet av 1500-talet rasade en hård intellektuell strid inom katolsk filosofi och teologi. Frågan gällde viljefrihetens problem och särskilt förhållandet mellan vår förment fria vilja, Guds allvetande och den gudomliga nåden. Dominikanerna menade att människan endast kan ta emot Guds nåd om Gud först inpräntat en önskan i oss att ta emot den. Jesuiterna argumenterade, föga överraskande, på annat vis och föreslog en lika listig som trixig lösning vilken utmynnade i slutsatsen att människan visst kan ta emot nåden genom att nyttja sin fria vilja.

Striden varade länge och involverade några av de skarpsinnigaste tänkarna inom katolska kyrkan. Trots det kom jesuiternas position att i praktiken ligga farligt nära det så kallade pelagianska kätteriet - efter den fördömde 400-talsmunken Pelagius som menade att människans frälsning i sista hand är beroende av hennes egen viljeansträngning. Detta var väl inte vad
man hoppats på.
Och det gick, beroende på hur man ser det, knappast bättre för dominikanerna. För vid närmare eftertanke visade det sig att deras lösning endast med mycket god vilja gick att skilja från den kalvinska predestinationsläran.
Naturligtvis har många framstående katolska tänkare varit verksamma efter den batalj som i yttersta korthet antyddes ovan, men frågan är om inte de senaste decennierna varit exceptionellt fruktbara utifrån dominikanernas perspektiv. Den kanske mest intressante och originelle personen därvidlag är filosofen och teologen Herbert McCabe. Han avled visserligen för fem år sedan, men har sedan dess ändå utgivit lika många böcker som han hann med under sitt jordiska uppehälle.
Hans senaste bok The Good Life. Ethics and the Pursuit of Happiness har redigerats av ordensbrodern och filosofiprofessorn Brian Davies och torde innehålla McCabes viktigaste bidrag inom filosofin, särskilt etiken.

Det är viktigt att understryka att Herbert McCabes filosofi (till skillnad från hans moralteologi) inte i första hand bör uppfattas som en kristen doktrin. Likt andra filosofer med en katolsk grundsyn, som Philippa Foot och Simone Weil, Alasdair MacIntyre och Charles Taylor, är det i stället grundläggande frågor om vad det är att vara människa och hur det goda livet ser ut och är möjligt som står i centrum.
”The Good Life” handlar precis om det som titeln säger. Det rör sig alltså inte om en sedvanligt torr teori om det goda livet, utan en diskussion om hur vi blir lyckliga människor och kan leva ett gott liv genom förvärvandet av goda dispositioner, eller dygder. Låter det bekant så är det kanske inte så överraskande, för vad McCabe gör är att han i Aristoteles efterföljd diskuterar hur vi blir goda människor genom att utveckla vår mänsklighet, något som i praktiken innebär odlandet av vänskapliga relationer, social gemenskap och aktivt medborgarskap.

McCabe har följaktligen en uppfattning om lycka som fullständigt skiljer sig från exempelvis utilitarismens - vars kontraintuitiva påbud mer framstår som program ämnade för speldatorer än för levande människor. Inte heller den kantianska pliktetiken är kompatibel med McCabes etik eftersom han menar att regler är av underordnad betydelse i strävandet efter ett gott liv. Därmed kommer han också på kant med åtskilliga moralteologer.

Här är inte platsen att ingående granska McCabes argumentation, men det är värt att åtminstone notera hans utgångspunkt. Han menar sålunda att om vi vill komma underfund med vad det är att leva ett gott liv så måste vi börja med att på djupet förstå den kultur vi växt upp i och de dygder och förebilder som konstituerar det som värderas högt. Det är alltså inte genom teoretiska spetsfundigheter eller relationsindustrins senaste påbud som vägen går.

Goda människor finns. De handlar, argumenterar, är vänskapliga och har kloka omdömen. Men hur kan man då förstå en god människa - och själv bli en? Herbert McCabes svar är lika enkelt som svårt: bara genom att själv bli en god människa är det möjligt. Vilket i sin tur endast går om vi utvecklar en förnuftig och öppen karaktär. Frågan om viljan är fri kan vi däremot lämna åt sidan; det räcker med att vi kan göra fria val.