Åsa Ericsdotter har sedan debuten med ”Oskyld” på ett infernaliskt vis blottlagt den heterosexuella kärlekens trauman. För varje bok har den prosalyriska snaran dragits hårdare åt, särskilt kring böckernas hopplösa kvinnor som alltid älskar fel och för mycket.
Romanen ”Svårläst” var ett brott mot matrisen, och lät kvinnan axla den roll som flyktbenägen svikare männen haft i de tidigare böckerna. Dessutom tillät sig författaren att skoja med sin text i metakommentarer och intertextuella dialoger, utan att kärlekens allvar för den sakens skull gick förlorad. Jag tyckte om Ericsdotters förra bok.
Den nya romanen, ”Äktenskapsbrott”, har en annan karaktär. Den handlar, åtminstone delvis, om flera år gamla relationer, de där som inte brukar existera i Ericsdotters värld eftersom de aldrig får en chans börja. Men framför allt handlar det om två vänner och deras otrohet. Den ene älskar sina kvinnor så mycket att han gör båda med barn samtidigt, den andra är hans biktmoder, tillika exälskarinna, som får eskapaderna återgivna för sig på ett sätt som kanske bara en före detta flickvän kan få.
Ericsdotter har en osviklig förmåga att skildra höggradig sexuell tråkighet, därför blir jag nyfiken på hennes gestaltning av äktenskapsbrott. Jag har aldrig uppfattat sexet som särskilt avgörande i hennes författarskap, det har varit kuliss och spegel, förvisso nödvändigt för att skriva fram mönster och ensamhet. Men det har sällan haft ett egenvärde. Och kanske är det naivt att föreställa sig att otroheten ska bidra med detta, för det gör den inte, gräddiga underliv och spetstrosor till trots. Ledan finns där, som en ständig motor i de berättelser om äktenskapsbrott som framträder i romanen. Jag fattar sympati för den luttrade vuxna kvinna som lyssnar, hon är väldigt långt ifrån de hudlösa varelser Åsa Ericsdotter vanligtvis gestaltar, och det finns paradoxalt nog något hoppfullt i hennes cynism. Dessutom får humorn som skymtade i förra boken mycket större plats, det står klart att Ericsdotter är en författare med komisk talang.
Ändå förblir jag i stort sett oengagerad genom läsningen, dessa människor rör mig faktiskt inte i ryggen. Det händer att jag blir intresserad av annat än dem, frågor som dyker upp i hjärnans marginaler och envist arbetar sig inåt tills de täcker Niklas, Pia, Karolina och vad de heter. Vad vet barn om sina föräldrars känsloliv? Vad är det egentligen för fel med att bli klappad som en hund? Varför tycker folk att sommaren är en bra tid att läsa halvbra böcker?
Ericsdotters säkra hand gör ”Äktenskapsbrott” till ett elegant lustmord på samtida tvåsamhet, på så sätt är det en oklanderlig semesterbok, skriven av en författare som denna gång är överraskande uppsluppen.
