Få saker torde vara så vanskliga som att skriva en biografi över en okänd människas levnad. I synnerhet om ingen annan heller känt honom, om där varken finns släkt eller vänner som kan lämna vittnesbörd. Om allt man har tillgång till är den avlidnes hus. En garderob med identiska skjortor, ett skafferi med konserver, alla av samma märke. Inga fotoalbum, inga personliga effekter.

Det är lätt att föreställa sig jub­let när husets sista dörr visar sig leda till ett bibliotek! Ett rum fullt av alla de böcker i vilka en ensam man sökt tröst, ro, glädje, inspiration och förståelse för hur han kom att leva sitt liv. Böcker med understrykningar och marginalanteckningar, sprängfyllda anteckningsböcker, till och med några novellutkast i en byrålåda.

En dörr rakt in i ett medvetande, kan man tycka. Men hur bringa ordning i alla de tankar, idéer, hypoteser och inbillningar som någon gång farit genom ett huvud? Vad säger att en männi­skas inre verklighet har något fäste i den yttre? Att en författares alla prosaskisser skulle vara självbiografiska?

Saken kompliceras ytterligare av att vår levnadstecknare, AK, bara är en glad amatör. I själva verket en högstadielärare på Gotland, kollega till den obemärkte herr Medborg som en dag hittas mördad och vars hemliga liv han nu söker kartlägga. Uppgiften blir honom snabbt övermäktig. Varje understruket stycke i herr Medborgs bibliotek av verkliga och fiktiva böcker tycks laddat med en alldeles särskild betydelse, men vilken? Så fort AK tycker sig ana ett samband upplöses det i spel och tecken.

Efter att ha sammanställt ett första utkast lämnas stafettpinnen vidare till en annan lärare på skolan, författaren Håkan Anderson, varefter AK spårlöst försvinner. Kanske har han kommit en fruktansvärd hemlighet på spåren och gått under jorden, kanske har också han blivit mördad.

Anderson får ingen rätsida på det förbryllande manuskriptet, genomsyrat av litteratur och paranoia, och beslutar sig efter att ha tillfogat sina egna kommentarer för att överlåta tolkningen till en vidare läsekrets.

Ja, det är en gäckande sfinx till ungkarlsroman, Håkan Andersons Om en ensamstående herre. Hälften pusseldeckare, hälften ­finurligt romanexperiment. I bakgrunden lurar Nabokov, den fiktiva biografin ”Sebastian Knights verkliga liv” och den labyrintiska avhandlingen ”Blek låga”. Den förra berättelsen stöpt i den senares form, återberättad med draghjälp av fler författare än man har fingrar: från Durrell, Eliot och Broch till Hjalmar Gullberg, Walter Ljungquist och Folke Dahlberg.

Att Anderson har många tricks i sin trollerilåda stod klart redan i debutromanen ”Breven” från 2004, brett anlagd med blicken vänd utåt och bakåt mot 1900-talets Europa. Spränglärd, full av kulturhistoria och filosofi med antiken som tidsspegel. Samtidigt var det en bok pepprad med fiktionsbrott och andra postmoderna lekar.

Kritiken uppmärksammade släktskapet med Eyvind Johnson, men missade att också hans lärjunge ägnade sig åt en bokstavlig variant av det som Johnson kal­lade för ”omdiktning”: bland romanens alla gömda brev och skatter fanns också ett myller av dolda citat – långa stycken hämtade nästan ordagrant från en rad olika författare, insmugglade i texten utan noter eller citattecken, med en fräckhet som man kanske inte hade förväntat sig av en 59-årig debuterande högstadielärare.

Att inte en enda professor noterade stölderna tycks ha bekymrat tjyven. I den nya romanen är blinkningarna ibland nästan irriterande övertydliga. Men det fyller förstås också sin funktion i en berättelse om fiktionernas makt över våra liv.

Som Anderson själv påpekar i ett av bokens många samtal om litteratur, så vidgar déjà vu-upplevelserna texten och gör läsningen lustbetonad. ”Och håll med om att lustbetonad läsning är den kanske bästa ersättningen för den barndomens lek, som i vuxen ålder anses olämplig men som alla längtar efter.”

Det håller jag visst med om, men störst förtjusning väcker ändå just alla dessa samtal om litteratur, alla dessa ensamstående herrar som på sitt torra och lite högtidliga vis vittnar om de tusen ­olika sätt litteraturen kan skänka mening åt ett liv. Ytterst är det också det som den andersonska spegelsalen uppenbarar.