Produktionen av serier, filmer och böcker som göder människans intresse för mat har nått oanade proportioner under senare år. Har man ett hyfsat kanalutbud kan man om man så vill se matrelaterade tv-program från morgon till kväll. Särskilt svåra att slita sig ifrån är de som kombinerar mat, fastighetsköp och drömmen om att byta livsstil. De program där engelsmän som tröttnat på sina lukrativa jobb inom finansmarknaden plötsligt bestämmer sig för att göra sin mat- och inredningshobby till sitt jobb, och köper ett billigt hus med upprustningsbehov i Italien för att öppna bed & breakfast.
En som när en snarlik dröm om att frigöras genom matlagning och egenföretagande är Myriam i franska Agnès Desarthes ”Ät mig”. Fast Myriam är ingen framgångsrik affärskvinna som vill byta ett hektiskt, framgångsrikt liv mot ett annat. Snarare ser hon satsningen på att öppna restaurang som sitt enda hopp, den sista möjligheten att göra något av det liv som hon själv en gång i tiden saboterat.
Det Myriam delar med sina själsfränder i dokusåporna är idén om att kunna leva mer sant, mer jordnära. Hon döper sin restaurang till Chez moi, och gör sitt bästa för att skapa en hemma-hos-känsla. Men så är Chez moi också bokstavligen hennes hem, det ställe där hon äter, sover, lever. Hon badar till och med i det handfat där hon rengör restaurangens disk.
För trots att Myriam är en sådan där charmig fransk kvinna som inte behöver läsa recept utan rent intuitivt kan slänga ihop en perfekt päron- och chokladäppelpaj med peppar, så är hon också gränsöverskridande på ett mindre attraktivt sätt. På ett sätt som snarare kan beskrivas som urspårat och chockerande. De fel som hon har begått i sitt liv har varit verkliga fel, och hennes skruvade beteende är skruvat på riktigt.
Det gör ”Ät mig” till en mer komplex berättelse än den standard-chick lit som romanen annars kunde ha stannat i, men samtidigt gör det läsningen till en rätt kluven upplevelse.
På en nivå är ”Ät mig” en njutningsberättelse om lusten i att laga mat, en mysig medelålders kärlekshistoria, sagan om en kvinna som med hjälp av sina vänner hittar sig själv och lär sig att driva ett framgångsrikt företag.
På en annan nivå är ”Ät mig” en ren ångesthistoria, om en vuxen kvinna vars äktenskap reducerat henne till någon som inte litar på sin egen förmåga, som hellre flyr stan med en cirkus än tar ansvar för sina egna beslut, och som behöver ett villkorslöst stöd från ett antal främlingar för att kunna ta sig samman.
Genom litterära referenser antyds dessutom ytterligare ett lager i Myriams personlighet, vilket gör att jag inte kan låta bli att tänka att den underliga huvudpersonen egentligen är betydligt mer intressant än den väl enkla framgångssaga hon slussas igenom.
”Ät mig” är antingen en bok som lyckas kombinera ett litterärt tillvägagångssätt med ren underhållning, eller en bok som tar sig an två vitt skilda sätt att skriva och i viss mån misslyckas med båda. En både-och- eller varken-eller-bok, beroende på läsaren.
