Den engelske litteraturkritikern IA Richards har i ett berömt yttrande sagt att en bok är ”en maskin att tänka med”. Visserligen är väl somliga böcker, kanske flertalet, som tankemaskiner ungefär lika komplicerade som en linjal, men det var inte heller sådana böcker Richards syftade på. Däremot är Åke Lundqvists ”Sönder och samman”, med undertiteln ”Om skrivandets strävan och läsandets lockelser”, en bok av det slag som Richards skulle ha uppskattat.
Författaren, som har varit kulturskribent i DN och har en rad böcker bakom sig, senast en om Goethe och en om Gamla testamentet, har en särskild förmåga att utan tyngande teorier driva egna tolkningar och belysa komplicerade litterära problem på ett sätt som får läsaren att känna sig begåvad. Mycket hänger detta på att Lundqvist är en lysande stilist, med nära till aforistiska förtätningar: ”När en form blir norm rinner kraften ur den”, säger han i förbigående medan han diskuterar 1700-talsförfattaren Lichtenbergs fragmentariska stil; ”Den suggererar helhet och bjuder skärvor”, heter det om Eliots diktsvit ”The Waste Land”, som här får en grundlig och originell genomlysning; med utgångspunkt från en reflexion apropå samma diktsvit konstaterar han att rubriken på en dikt inte ska ”förklara dikten utan iaktta den, utgöra en punkt varifrån dikten betraktas”.
Uppslagsrikt och oavbrutet inspirerande närmar han sig olika författare; förutom Lichtenberg och Eliot diskuteras Olof Lagercrantz, Archilochos, Niklas Rådström, Selma Lagerlöf och Per Olof Sundman dels i egna kapitel och dels på ett sätt som innebär associativa korsbefruktningar.
Någon gång kan han göra en storpolitisk utblick, som när han apropå Sundmans roman ”Ingenjör Andrées luftfärd” reflekterar kring USA:s krig i Irak och därmed kring till synes noggrant planerade företag som havererar.
Till det inspirerande hör Lundqvists förmåga att vända och vrida på litterära verk eller formuleringar: å ena sidan kan det betyda det här, men å andra sidan kanske det skulle kunna innebära istället detta. När det exempelvis gäller Lagerlöfs ”En herrgårdssägen” diskuterar Lundqvist berättelsens slut på ett sätt som öppnar texten åt olika håll, utan att låsa tolkningen. Det hela mynnar ut i en fascinerad förtröstan, utformad som en suck: ”Överallt dessa dubbla bottnar! Tar det aldrig slut? Finns det inget slut?”
Nej, lyckligtvis för Lundqvist och hans läsare finns det inget slut, utom på hans bok, förstås – men den tål å andra sidan omläsningar, precis som Lundqvist tål invändningar. Hans bok är en briljant maskin att tänka med.
