I sin bok ”Affärer i blod och olja” följer journalisten Kerstin Lundell spåren efter oljebolaget Lundin Oil, numera Lundin Petroleum, i Sudan och Etiopien. När det svenskägda företaget etablerade sig i södra Sudan i slutet av 1990-talet lät det anlägga en väg genom öknen. Mer än hundra byar som låg utmed vägbygget utplånades, människor fördrevs eller mördades.
2006 inledde Lundin Petroleum förhandlingar med den etiopiska regimen om rätten att utvinna gas i Ogaden-provinsen. Då hade våldet än en gång trappats upp i den omstridda provinsen.
Kerstin Lundell är övertygad om att företaget bidragit till brotten mot mänskligheten i södra Sudan och i Ogaden. Hon argumenterar för att företaget eller representanter för det skall ställas inför rätta för delaktighet i brotten. Enligt lagarna om brott mot folkrätten räcker det att ha känt till brotten för att man skall ställas till svars.
Lundin Petroleum är ett företag som sökt sig till krigs- och oroshärdar. För en mindre, självständig aktör på råvarumarknaden är det ofta i sådana länder möjligheten finns att sluta förmånliga avtal; de statliga företagen och privata jättarna dominerar de tryggare utvinningsområdena.
Lundins gjorde även affärer i Sydafrika under apartheid och i Irak under Saddams diktatur. Det har också varit verksamt i Iran, Libyen och Somalia. Frågan är hur delaktigt företaget var i folkfördrivningen som möjliggjorde till exempel vägbygget i det så kallade Block 5a i Sudan. Enligt Lundins förra styrelseledamot Carl Bildt bidrog bolaget snarast till uppbyggnaden av en social infrastruktur i området och till att människor flyttade dit.
Kerstin Lundell refererar dock uppgifter från respekterade organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och Christian Aid enligt vilka området var tömt på människor när Lundins verkade där. Hon återger också vittnesmål från de fördrivna. Och hon skriver om de starka reaktionerna i Kanada när det uppdagades att det kanadensiska oljebolaget Talisman verkat i samma område.
Men det är svårt att klarlägga om Lundins var medvetna om vad som skedde. Bevisningen försvåras ytterligare av att gerillan attackerade de utländska oljebolagens anläggningar. Militären försvarade anläggningarna. Vilket ansvar hade bolagen för det våld som initierades av attackerna mot dem?
Kerstin Lundell väger argument och omständigheter mot varandra. Hon hävdar att Lundins inte kan ha varit okunniga om vad som hände. Hon hävdar också att företaget har ett ansvar genom att det slutit avtal med terrorregimer, som den sudanesiska ledd av Omar al-Bashir som är efterlyst för folkmord av krigsförbrytardomstolen i Haag. Den som förlitar sig på skydd från militärmakten i ett krigshärjat land kan inte heller vara förvånad över att våld tillgrips.
Lundells reportagebok är läsvärd, och hon presenterar övertygande argument för att Lundin Petroleum under sina olika namn agerat klandervärt. Företaget kan tveklöst kritiseras. Om det kan åtalas är en annan fråga.
