”Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu”. Så lyder nog egentligen refrängen på Ulf Lundells hela författarskap. När han första gången sjöng så, på sin debutskiva 1975, var han 26 år gammal. Det är dock inte svårt att tänka sig Lundell tio år tidigare sjunga nostalgiskt om ”femtiosju, femtiosju”. Ty en längtan bort från den aktuella nusituationen förefaller alltid ha varit och är väl fortfarande den yttersta drivkraften i detta omfattande konstnärskap.

”Så åker jag fint packad vespa med en skrikande tjej baktill från nån Konstfackfest. Och så blir jag mjuk och tårögd. Jag älskade den där tiden. Och det verkar som att jag har förbannat svårt att inse och gå med på att den tiden är förbi för längesen.”

Så lyder sextisju-refrängen i remixad form i Ulf Lundells nya alster: Värmen. Det är ytterligare en roman i det tegelstensformat som han på senare tid skämt (och kanske i vissa fall skrämt) bort sina läsare med. Man blir således inte helt förvånad när man i denna text finner en huvudperson, som tillbringar sin tid med att på ett närmast maniskt sätt bila runt i Europa – sällan med annat mål för ögonen än just att komma bort från nuet, bort från Stockholm och bort från Sverige.

Ulf Lundell har med åren utvecklat en romanform som ligger påfallande nära den bloggkultur som varit i ropet under de senaste månaderna. Hans romaner utgörs av ett slags loggbok där han reflekterar över stort och smått i tillvaron – låt vara att berättelserna omges med ofta rätt sköra fiktiva ramverk.

I den nya romanen är den fiktiva inramningen lite mer omfattande än i de närmast föregående, ”Frukost på en främmande planet” (2003) och ”Friheten” (1999). Lite förenklat kan man säga att Lundells alter ego här uppträder i tvådelad form. Huvudpersonen och berättarjaget Poul är rockartist med uppenbara likheter med Lundell själv, medan hans gode vän Bull är författare vars karriär inleddes på 70-talet med vad som skulle bli efterkrigstidens stora svenska generationsroman varefter han skrivit tjocka tegelstensromaner där han vänt ut och in på sitt själsliv.

Samtidigt utgör de två huvudpersonerna varandras motsatser: Poul ägnar sig i högre grad än Bull åt att försöka avskärma sig från yttervärlden för att i det stoiska lugnet hitta ett modus vivendi. Bull däremot har svårt att frigöra sig från det samtida svenska medieklimatet med dess ytlighet och dumhet. Hans oförmåga att hitta ett inre lugn har lett till att han som författare tystnat och till att han ständigt lever på gränsen till nervsammanbrott.

Även i sin relation till det motsatta könet antar Bull karaktären av en Mefistofelesgestalt för den Poul som ideligen beger sig till Schweiz för att i alpluften kring Montreux hitta en position bortom storstaden med dess massmentalitet och många frestelser.

Nietzsches Zarathustra och Thomas Manns ”Bergtagen” i all ära, men hos Lundell består problemen för de två samtalsparterna främst i att de avskyr den kvälls- och veckotidningsverklighet som är en förutsättning för deras egna framgångar. Det har uppstått ett glapp mellan den bild som Poul har av sig själv och den bild som publiken har av honom. I någon mån kan man säga att romanen därmed riktar fokus mot ett centralt dilemma vad gäller allt det kulturella skapande som i dagsläget utgår från en avantgardistisk hållning. Den som vill vara konstnärligt utmanande hotas helt enkelt att kramas ihjäl av dem han vill utmana.

Men de två männens möten blir samtidigt en förevändning för att diskutera mansrollen, också det utifrån en känsla av olust inför nuet och inför de motstridiga signaler från kvinnor som där ger sig till känna – medialt och privat. Allt detta sammantaget utgör grunden för det kristillstånd som är romanens nav och som kan sammanfattas med att det är svårt att leva upp till alla ideal: sina egna, publikens och kvinnornas.

Det är dock med glädje man ser att Lundell kommit till insikt om att glappet även är påfallande stort mellan hans Hemingwayideal och hans egen framtoning som författare. Bull beskriver sin egen metod som en omvänd isbergsteknik, därmed syftande på att allt det som Hemingway dolde under sina lakonismer är det som han själv skriver ut. Samma omvända isbergsteknik skapar för Lundells eget vidkommande en rätt oformlig textmassa som hade mått bra av ytterligare konstnärlig bearbetning.

Å andra sidan finns det något befriande över Lundells författarskap. I sin vilja att se diktandet som ett raster genom vilken verkligheten i dess helhet oavbrutet måste passera, befinner han sig milslångt från det ämbetsmannamässigt pretentiösa ordpetande som kommit att i så stor utsträckning premieras inom de nutida litterära etablissemangen.

Lundells framvällande ordmassa har som syfte att gestalta livet i dess totalitet och motstridighet – långt från alla abstrakta politiska och akademiska teorier. Detta är i högsta grad föredömligt. Dessvärre tycks han inte förstå att naturalism och formlöshet alltid måste förbli varandras motsatser.