Ulf Lundells konfirmationspräst kan inte ha haft det lätt. Antagligen önskade han sig ett annat arbete, någonstans långt borta. Pojkarna var visserligen välklädda, i vit skjorta och slips. Men det bestående minnet av evenemanget, så som detta framskymtar i dikten ”Konfirmanderna”, kom ändå till sist att reduceras till hur de tog flickorna på brösten och busringde i kyrkklockorna.

Präststackaren var, som det heter, ”mycket trött”. Armbandsuret som unge Lundell fick i välment gåva hamnade på pantbanken, men det var först några år senare, när han var ”en ung ströjobbare utan framtid men därför / med hur mycket framtid som helst”. Än var det barndom vid Baggensfjärden; tjuvfiskenätter och expeditioner till rävgryt under Himlaberget.

Så var vi där igen, i författarens barnaår och tonårstid på Värmdö. En äventyrsvärld där hjälten lika gärna kunde hetat Huckleberry Finn. Det är inte många som så på kornet lyckas fånga essensen i denna lycksaliga folkhemsepok. ”Starar i holken, rockwool på vinden / min barndom”. Mammorna ringde in sina söner till middagen med koskällor. Och de sprang, hela vägen från fotbollsplanen.

Stig Claesson, skriver han i en annan dikt, är en av Sveriges genom tiderna största författare. ”Ingen har som du / burit oket / från det agrara till det metropolitiska.” Lundell bär själv med sig samma dubbla erfarenhet av utkantsidyll och storstad, av hemkänsla och främlingskap, och i likhet med Claesson skriver han samma bok, om och om igen, utan att läsaren tröttnar.

Formen varierar. Efter ett par tjocka romaner är det nu dags för en diktsamling igen – ”En öppen vinter” – och som vanligt ryms i det bloggliknande flödet både högt och lågt. Eller ska vi kanske säga något för alla.

För egen del fångas jag mest av minnesfragmenten från förr. Där är den poetiska udden som vassast, när pojkarna blandade raketbränsle av klorex och socker. Eller när han som skulle erövra allt var ”Kejsaren av Vita Bergen”.

Ulf Lundells obrutet stora popularitet beror nog delvis på att han alltid har lyckats gestalta sitt liv som vore han en äldre version av de barn som i Astrid Lindgrens tappning stod emot alla uppfostringsförsök med friskt humör. Han är sin egen, och trots att han är tungt beroende av idoler som Bob, Ernest, Bruce och andra, är han märkligt fri i sinnet.

Att han befinner sig i 60-årsåldern gör inte saken sämre. Försoning har han väl aldrig varit främmande för, men draget är starkare nu.

Till och med popvänstern, som en gång dömde ut hans verk, betraktas med blidare ögon i dag. Hans egen klassresa – upp och ut – var kanske inte bättre alla gånger än de välsituerade radikalernas försök att resa neråt, in i de kollektiva sammanhangen.

Den som främst gillar bråkmakaren Lundell behöver dock inte bli besviken den här gången heller. Irritationsmoment finns, alltifrån Carl Bildt och dåliga dammsugare till påven och ”små skalbaggar som trivs i livsmedel”. De senare markerar gränsen för ett annars med åren allt mer framträdande naturintresse. Fåglar flyger genom hela boken; blåhök, gärdsmyg, pilfink, många.

Ja, och kvinnorna. Det är inte konstigt att Lundell hyllar Stig Claesson, för de är bra lika i sin obotliga benägenhet att bli förälskade, och de äger båda samma svaga begåvning för fasta relationer. Romantiker, ibland berusade, hopplösa, och ingen ser detta bättre än författaren själv.

Många av de dikter i ”En öppen vinter” som bygger på intryck och erfarenheter från de senaste åren genomsyras av saknad efter en kvinna, 33 år yngre än han, som lämnat honom ensam i det stora huset på Österlen. Det är en sorglig historia, banalt sentimental, men också mycket vacker tack vare den uppriktighet som håller Ulf Lundell flytande genom alla kriser. Andra också.

låt mig få vara

dum lycklig man på mitt sätt

och låt mig utifrån det

hjälpa några andra

att leva

Det slår mig att också Lundell är något av en konfirmationspräst, en som försöker lära ut ett och annat om konsten att leva. Om vad som är viktigt. Ensamma män läser honom som en guru, han vet om det, och han blir säkerligen mycket trött när han inser att många av dem snarast möjligt bara vill ta flickorna på brösten. Och han önskar sig bort, långt bort.

Boken är stilfullt formgiven av Nina Ulmaja, och i hennes fiffigt vikta skyddsomslag hittar man en cd-skiva på vilken författaren framför ett tiotal texter till piano eller akustisk gitarr. Det är inte en av hans bästa. Men när jag läser igenom dikterna en andra gång märker jag att somliga rader har fastnat för gott. Inte minst flyktmotivet är starkt i all sin enkelhet.

”Bilen är servad och världen är stor.”