Medan snart sagt varje veckotidning med försäljningsambitioner och många dagstidningar som vill fånga tidens röst åtminstone några gånger i månaden lanserar osvikliga bantningsknep och recept som tillför kroppen viktiga näringsämnen samtidigt som kilona ryker, pågår en växande motrörelse. Det handlar om skakande rapporter om anorexi och bulimi, oftast skrivna av offren själva, ibland av experter som känner sig manade att bromsa den överdrivna kroppsfixeringen. Kriget mellan lägren förs med både hetta och skicklighet men också med drag av resignation, eftersom självsvälten, avbruten av ryckiga perioder av frosseri, är ett gåtfullt beteende, långt från färdigutforskat. För de sjuka i dagens samhälle finns inte tillräckligt med vårdplatser, cirkeln går ständigt runt, få tar sig ur fällan.

Förr i världen ”tynade man bort” och orsakerna kunde heta olycklig kärlek, kanske hemlängtan - en eftersatt sjukdom, melankoli, misslyckade
yrkesplaner, främlingskap. Skammen var en viktig del i den självspäkning som inleddes med tvångsmässiga spegelstudier och som kunde sluta med sjuksäng och droppställning. Drömmen om att bli omhändertagen, älskad som den man är försvann i skammen över allt besvär, all sorg man drog över omgivningen med ständiga återfall och bortdribblande av nya chanser. Kanske är den sistnämnda fasen den värsta: all energi som går till falskspel och svek.
Katarina Samuelson är 20 år. Hon har skrivit vad förlaget kallar en ”själsbiografisk” bok. Det är också en stridsskrift. Hon vill visa hur den svenska psykvården sviker anorektiker och bulimiker genom stelbenta krav på viss fastställd undervikt, hur lätt man släpps lös i ansvarslösheten, hur lätt de många rollerna accepteras, hur enkelt det är att packas in i en förvaringslåda. Förtvivlan blir en vana.
I Ludenben talar två röster, patientens och samhällets. Samuelson har en lyrisk ilska, hennes prosa stampar och vrålar och samhället bannar och svarar med
utegångsförbud. Spelet mellan vårdnadshavare och omhändertagen är gammalt, där finns egentligen inga nya tonfall. Man kan gå allt längre in i sjukdomen och varje steg, varje andetag är använt och utnyttjat till bristningsgränsen. På samma sätt som det snabbt blir brist på offentliga toaletter med undanskymt läge, lämpliga för kräkningar efter nio blixtklämda cheeseburgers, uppstår det snabbt en brist på tung argumentation för medicinsk hjälp. Den goda viljan eller insikten om att man måste återta sitt ansvar, är inte lätterövrad. Berg av lögner och förställning ligger i vägen.

Det är svårt att veta om Katarina Samuelsons bok kommer med så mycket nytt i den speciella fåra som den här sortens bekännelseböcker står för. Men hon speglar onekligen en ångestvärld som är närmare än vi tror. Hon är barnet som inte vill växa, hon är indrivaren som sparkar in dörrar, skojaren som smiter från betalningen och som vill bli upphunnen och avtvingad biljetten. Mest av allt vill hon ses. Och hon blir sedd i den här
jäsande prosapölen, där det finns så mycket raseri och klarhet att också tiden känns som en kraft.

Att skriva kan vara att se. Det första steget, en rörelse både utåt och inåt. ”Ludenben” är en bok som ungt och sårigt ropar på ett samspel med omvärlden, en översyn av intagningsrutiner, en mer fördjupad hantering av signaler och symptom, minskade köer för vård, fler vårdplatser och en mer elastisk syn på den hemlöshet som är många ungas liv i dag. Katarina Samuelson är vältalig, hennes ”karusellkompott” har tydlighet just för att den snurrar, sväller och kokar. Här finns, tror jag, en början till något annat.