Över en oändligt vidsträckt och karg slätt rör sig en grupp människor i en långsam och till synes evig vandring. De leds av en halt pojke mot en plats om vilken han drömmer men om vilken han ingenting vet. Ur folkhopen och ur själva landskapet stiger röster, bilder och berättelser, som formar sig till en lyriskt laddad sorgesång över livet, världen och döden.
Så skulle man kunna sammanfatta Lotta Lotass nya roman, den sista och helt fristående delen i den trilogi som också innehåller debuten ”Kallkällan” och ”Band II. Från Gabbro till Löväng”. Men skymning: gryning är egentligen näst intill omöjlig att beskriva. Den är hallucinatorisk och gåtfull, en både grym och smärtsamt vacker meditation över världen, historien och människan. Lotta Lotass har skrivit något så otidsenligt som en visionär roman. Ett så ytterst pretentiöst projekt riskerar naturligtvis att haverera. Men Lotass ikläder sig visionärens skrud som om hon aldrig gått klädd i något annat och skriver med fullkomlig auktoritet och med en prosa som dånar, viskar och sjunger. Det är oerhört vackert, oerhört suggestivt.

Vad allt egentligen betyder vet jag inte säkert, varje gång jag snuddar vid en tolkning glider den undan. Men detta gör texten bara än mer fängslande, den borrar sig in under huden med sina gäckande frågor, sin mystik och sitt hisnande språk.
Människorna liknar utvandrare som kommit till ett nytt men namnlöst land. Den slätt de vandrar över tycks vara belägen på andra sidan, det vill säga i en dimension till vilken de anlänt efter döden. Här finns ingen död, hävdar pojken som leder dem, kanske för att där heller inte längre finns något liv. Det landskap Lotta Lotass frambesvärjer är uttorkat, stenigt och saltbestrött, ett slags postapokalyptisk grusmark där inget kan växa.
Men här finns också isens ödsliga riken, och ingen kan som Lotass krama skönhet och poesi ur kylan - det har hon demonstrerat i alla sina tidigare böcker, och här uppnår hon det absoluta mästerskapet. Om den här romanen hade ett soundtrack skulle det bestå av det egenartade stycke ur Henry Purcells opera ”King Arthur” där kylans ande klagande och rytmiskt mässar ”Let me, let me, let me freeze to death again.”

Landskapet är evigt, tidsrymden oändlig. Här är människan blott en flyktig besökare. Vandringen pågår under oräkneliga år, under en ständigt brinnande sol. Men ur detta eviga bryter historien oupphörligt igenom, som ekon, skikt och speglingar. Här skimrar guldruschen förbi, svältårens drömmar om rika jordar i en annan världsdel, järnvägsbyggandet över kontinenten, polarresor och upptäcktsfärder. Människorna på slätten minns inte längre vilka de är, men deras berättelser lever kvar och stiger ur deras namnlösa själar med vittnesmål om umbäranden, lidande, arbete och äventyr. Det är berättelserna, ordet, som binder samman helheten. Även de döda kropparna får tala. I ett andlöst vackert avsnitt hittas ett infruset lik i isen, kanske är det Ismannen. Lotass skriver:

Och den infrusne som ligger där, ligger där med den vänstra handen framstickande ur flera lager av rockar och inskjuten under vänstra tinningen är. Där skulle mitt namn ha varit. Vad hette jag? Neråt är kroppen avsliten jäms med rocken. Ryggraden har slitits av vid något tillfälle, väl under någon sommar då isen töat så pass att vilddjuren kommit åt resterna, benen. Jag minns inte den sommaren. Och nu är jag inte längre där och inte heller där du tror mig vara. Du sade aldrig ditt namn.

Precis som Lotta Lotass förra roman, ”Tredje flykthastigheten”, skulle ”skymning: gryning” kunna beskrivas som en sorts mässa. Texten är nästan oavbrutet högstämd och gravallvarlig. Men på ett par ställen smyger sig ett leende in, som till exempel i det sorgesamma men paradoxalt roliga avsnitt om hur de som dött i järnvägsolyckor räknas in och prickas av. Som med en stillsam bugning åt filmaren Michael Powells udda 40-talsklassiker ”Störst är kärleken” låter Lotass zonen mellan livet och döden styras av en byråkratiskt lagd gränsvakt, som med surmulen nit slår ner på allt som liknar känsla eller poesi i de olycksrapporter som tillställs honom.
Lotta Lotass språk liknar inget annat i svensk litteratur. Likväl är det inte fritt från influenser - konstigt vore det väl annars. Det mest uppenbara är de bibliskt och mytologiskt färgade dragen. Men i ”skymning: gryning” hörs också ekon av Cormac McCarthys mäktiga roman ”Blood Meridian” från 1985. Lotass använder sig av samma sublimt arkaiska tonfall, samma obönhörliga landskap, samma metafysiskt laddade bilder, samma brännande intensitet som McCarthy. Det skulle kunna vara ett problem, men det fungerar faktiskt. Lotass härmar inte, hon har snarare insupit McCarthys språk, erövrat, stöpt om och smält samman med det - Lotassifierat det, skulle man kunna säga. Och sämre förebild kan man sannerligen ha - ”Blood Meridian” är ett av 1900-talets litterära mästerverk. Romanen har aldrig översatts till svenska - varför inte låta Lotta Lotass ta sig an den uppgiften, hon om någon skulle
kunna göra den rättvisa.

Mot slutet av romanen tycks Lotass antyda att den är möjlig att läsa som något helt annat än en postapokalyptiskt laddad allegori. Att den storslagna visionen kanske bara är ett barns lek och fantasier eller en dåres drömmar. Vem vet. Hur det än förhåller sig med den saken erbjuder upplösningen ändå en ljusning i den annars så tröstlösa vandringen. Tillvaron må vara grym men vi har ändå varandra. Den röst som för ordet på de allra sista raderna säger: ”Vi får aldrig, aldrig någonsin släppa taget om varandras händer. Vart vi än kan tänkas komma och vad än som där kan hända skall vi alltid hålla hårt fast i varandra och aldrig någonsin släppa taget, inte förrän dess vi vet att vi har kommit fram.”