Möjligen kan mänskligheten, åtminstone vissa lokala delar av den, indelas i hund- och kattfolk. Måhända finns där då också hundförfattare och kattdiktare att särskilja – ungefär en John Berger, Enquist eller Ekman kontra en T S Eliot, Doris Lessing eller Aspenström. Om där också ryms en genreuppdelning i hundprosa och kattpoesi erbjuder emellertid Stefan Eklund nu en genreklyvnad i sina promenadsamtal med den kortbente fast intellektuellt självmedvetne terriern Svante. Det är kortprosa med omsorgsfullt slipade lyriska preciseringar, inte minst när det gäller hundars allra mest naturliga behov.
52 samtal med en terrier handlar om en älskad west highland white terrier som förvandlas till en sorts kulturellt alter ego mer än en muttrande fido. I den jagklyvningen är husse en maklig fast fotbollsintresserad medelålders man med kronisk faiblesse för Laphroaig, italienska antipasti och Springsteens ”Thunder Road”. Klart igenkännbar.
Den duktigt beläste Svante är närmast en kulturradikal intellektuell – åtminstone när han stöter på den lättrörde, kulturkonservative bulldoggen Konrad på hundrundan.
Med sin höga svansföring (trots att det gäller en westie) avfärdar Svante buttert sin husses alla triviala glädjeämnen, såsom tipskuponger och engelska stjärnspelare. Svante inser att han är det potentiellt bästa hos Stefan. Han talar hellre om den förandligade Maurice Blanchot eller labyrintiske Jorge Luis Borges – om nu inte läsefrukterna hämtas från aktuella svenska tänkare som Ola Sigurdson och Mats Rosengren. Hundaktig kan man verkligen inte kalla Svante (ja, vilka hundar citerar Derrida nuförtiden?), fast hänvändelsen till den svårt missmodige italienaren Giacomo Leopaldi måste nog ändå stavas om till Leopardi. Allsvenska kåsörer skulle hursomhelst bli flåsfjantiga om dessa referenser, men det blir aldrig Eklund. Varje avsnitt är en övning i stilistisk balans. Det är inte lätt att skriva lätt.
Här kastas alltså inte några simpla pinnar utan livet reflekteras i sina motpoler av högt och lågt, husse och hund, njutning och allvar – och 2000-talets kulturella meny passerar revy. Det blir till elegant poängterade rundor där en litterär begränsning – walkin’ the dog – skall växlas om till den sortens formulerade frihet som just samtalet lockar till.
Det mest njutningsfulla allvaret sparas som antytt till hundstundernas slut – den gäller att variera toalettbestyren i Borås kommunala planteringar (det vill säga ”justera sin tyngdpunkt”).
Det blir till punchlines, varken banala eller anala, i denna bok som till sist blir sorgesam. Precis som författaren sörjer läsaren Svantes slutliga hädanfärd, men inser då också att husse nu får chansen att ta sig an läsefrukterna från Blanchot, Borges et alia i sitt nya jobb. Det lär ju Stefan Eklund nu få tillfälle till i denna tidning och utan fabelartade begränsningar. Svantes tankar bör alltså kunna utvecklas.
Själv inser jag att kattfolk som undertecknad har ett klart sämre läge – min nattsvarta oriental Sasja (behagsjuk prins) är mest förtjust i prat medan min blåryss Hugo (konflikträdd äldre statsman) är mest förtjust i mat, men intellektuellt sett finner båda mig fullständigt ointressant. Man får då kompensera sig på annat vis.
