Åtskillig poesi – och konst över huvud taget – bygger på att vår omgivning uppfattas som en värld av tecken: vi rör oss genom skogar av symboler, ljud kan ha olika färger, havets vidd representerar frihet, en hallonbacke kan symbolisera barndomen. När Strindberg jagades av sina demoner uppfattade han budskap i tillfälligheter. ”Är det möjligt”, frågar han sig i ”Ockulta dagboken”, ”att allt rysligt jag har upplefvat är satt i scen för mig /…/.”
Mer eller mindre kontrollerad skapar vår fantasi en djupsyn i det mänskliga när fenomenvärlden på det sättet förskjuts och får en annan funktion än den faktiska. När Helena Eriksson kallar sin nya diktsamling ”Täthetsteoremet” innebär det därför ett slags gränsöverskridande. Teorem definieras i Nationalencyklopedin som ”ett bevisat påstående, t.ex. inom logiken”; den logik det handlar om hos Eriksson är fantasins och poesins.
Täthet, närhet och förblandning är bärande element i dikterna. Delvis återkommer här också en identitetsproblematik, som hon har varit inne på tidigare. När det gäller författaren och läsaren kan närheten bli starkt symbiotisk, som när hon talar om hur ”den läsande och den skrivande möts / klamrar sig fast vid varandra”. Den formuleringen, liksom ett par andra, påminner på sitt sätt om att inte bara skrivandet, utan också läsningen är en aktiv verksamhet. Inte minst kräver hennes egen och många andra samtidspoeters fragment- och associationsteknik ett avsevärt medskapande av läsaren.
Bokens sista tredjedel innehåller en serie dikter och fragment som bland mycket annat associativt länkar samman Bayeuxtapeten, som i broderiets form framställer slaget vid Hastings 1066 och dess förspel (utgångspunkt för Eriksson tycks vara ett omnämnande av tapeten i Karl Larssons diktsamling ”Nightsong”), med Djuna Barnes roman ”Nattens skogar” (under originaltiteln ”Nightwood”), Jean Genets roman ”Querelle” och Fassbinders filmatisering av romanen. Allt blir ett vimmel av lösa anknytningar, vilda associationer och egenskapade förbindelser; fruktbarast är ett ledmotiv med normandiska spioner från Bayeuxtapeten som rör sig genom olika tider och dyker upp på olika platser.
Mindre fruktbart är att Halleys komet, synlig 1066 och återgiven på Bayeuxtapeten, här får göra Mark Twain och Jean Genet till kosmiska stafettlöpare, eftersom kometen visade sig 1835 (här felskrivet som 1935), när Mark Twain föddes, 1910 när han dog och Genet föddes och 1986 när Genet dog. I samma anda blir olika uppgifter om rollfigurer och skådespelare i Fassbinders film ett bisarrt mönster som böljar fram och tillbaka över gränsen mellan verklighet och fiktion i flera lager: ”Mannen som spelar Roger har i verkligheten en tvillingbror. / Brad Davis som spelar Georges (Querelle) hette egentligen Robert. / Hanno Pöschl, som spelar Robert, Querelles tvillingbror, spelar / också Gil – som kläs ut till Robert.”
Som för att understryka att täthetsteoremet nu är bevisat slutar boken med orden ”the manifestation of Nuit is at an end”. Frasen är lånad från kultförfattaren, ockultisten med mera Aleister Crowley som därmed avslutar det första kapitlet i sin ”Book of the law”. Nuit är den egyptiska himmelsgudinnan, som på så sätt också kommer att ingå i det tättbefolkade täthetsteoremet.
Problemet är att alla dessa mer eller mindre tillfälliga förbindelser framställs som meningsskapande i sig, och inte som utgångspunkt för en skapande fantasi. Alltför mycket blir på det viset mera yta utan suggestion och innebörd än levande substans.
