I somras besökte jag baptistkyrkan City of Love i New Orleans. Pastorn Fran strålade av lycka när hon beskrev hur hon var välsignad att tjäna Gud samt sin man, pastor Love. När hennes make sa att han var glad att se henne, svarade hon ”Självklart, baby, för det finns ingen annan kvinna som kan ge dig vad jag kan ge dig”. Halleluja, svarade församlingen.
Musikskribenten Andres Lokko är välsignad på samma sätt. Han ironiserar, men inte bara, över att han föredrar att kallas för Den smorde. I över 20 år har han predikat om musik och hans trogna läsare har ropat ”amen” och sedan gått på jakt efter obskyra B-sidor från 70-talet. För ingen älskar musik som Lokko. Essensen i hans enträgna varumärkesbyggande är ”följ mig”.
Efter att ha läst hans samlingsverk ”Andres” och ”Lokko” – ett 1637 sidor långt urval av hans texter 1989–2009 – ligger också ordet gospel närmast till hands. Det sjunger om sidorna när Lokko målar upp bilden av sitt musikaliska paradis. Han skriver bedövande vackert om Nina Simone, han lyckas förvånansvärt bra med att koppla ihop Ingmar Bergman med Aretha Franklin, och han går tillbaka till ”den grekiska mytologins sirener” för att beskriva Antony Hegarty.
Det här är läsning som tar tid. Inte bara för att förlaget ägnar sig åt ett slags litterär sadomasochism (få läsare kommer att orka läsa varenda text i de två tegelstenarna) utan också för att man vill ta långa musikpauser, till exempel för att lyssna på Nina Simones ”To Be Young, Gifted & Black” eller Ronettes ”Be My Baby”. Efteråt är det fysiskt plågsamt att gå in på ett köpcentrum och höra den själlösa listmusik som spelas.
Förlaget trummar hårt på att Andres Lokko är den ”mest inflytelserika svenska musikjournalisten i modern tid”. Det känns väl bombastiskt, även om tidskrifterna Pop och Bibel hade likna hängivna fans som det tyska bandet Tokio Hotel har idag.
Lokkos stil har slipats rejält det senaste decenniet och blivit både vassare, roligare och mer minimalistisk. Mer än något annat skriver han en hel generations historia. Att gå igenom hans listorgier är att återuppleva varje år mellan 1989 och 2009. Det gör Lokko till en skicklig ciceron för den ironiska och sedan postironiska generationen.
Men läser man artiklarna i följd är det tydligt att det inte existerar något mellanregister i hans musiksmak. Hip hop-hyllningarna känns till exempel sällan trovärdiga. Ändå har han bara två lägen: att antingen hata eller älska en skiva. Epitetet ”världens bästa skiva/låt/artist” används så flitigt att tankarna går till en strandraggare som viskar ömt i varje ny flickas öra: ”Jag älskar dig och bara dig”. Däri ligger också charmen. Lokko vet att i landet Lagom är behovet stort av någon som inte ber om ursäkt för sina åsikter.
Intressant är också att följda hans politiska utveckling. Den självutnämnde socialisten skriver skarpa, viktiga texter om rasmotsättningar i Storbritannien och den förhatlige Bert Karlsson. Men ointresset för feministiska frågor klingar falskt i hans politiska profil. Han applåderar Ulf Lundells tarvliga påhopp på en kvinnlig musikkritiker och gnäller om att Grammisjuryn borde vara befriad från könskvotering. Här blir det manliga kamratmysandet upphöjt till norm.
Det är synd. För i intervjun med Stina Nordenstam, den starkaste texten i hela boken, beskriver han manlighetskulturen i Killinggänget: ”När vi inte längre orkar Jan Guillou-tävla om att skjuta vildsvin så tävlar vi istället om vem som mår sämst. Män kan enkelt vända sina svagheter till en tävling. Det är fullkomligt idiotiskt, men vi kan inte göra någonting åt det.”
Han berättar om hur han några år tidigare fått en panikattack och befunnit sig i ”ett slags svart hål” i ett halvår.
Här är garden nere. Det känns chosefritt. Och trots att det är oförlåtligt att skriva om sig själv i tredje person, som Lokko ofta gör, så längtar jag efter nästa samlingsvolym om 20 år. Skribenter som skriver från hjärtat blir man aldrig trött på. Amen.
Rakel Chukri är kulturchef på Sydsvenskan.
