Det brukar sällan gå bra när svenska författare ska beskriva nuet, och alla de galna karaktärer som befolkar det. Just när författaren anstränger sig som mest att inte blunda för mänsklighetens mer udda sidor, att skildra nutidsmänniskan utan att moralisera, har det en tendens att bli riktigt, riktigt platt. Ta Johanna Nilssons ”SOS från mänskligheten” där författarens underliggande förakt för figurerna framhävs av de insmickrande beskrivningarna av deras tragiska öden.
Man kan som läsare lätt luras att tro att det är själva formen det är fel på. Koncentrationen på berättandet, myllret av romanfigurer, det lagom snygga adjektivsprängda språket som aldrig blir för mycket och aldrig tillåts dölja storyn. Så när man hittar en roman som faktiskt gör det där som Johanna Nilsson och många andra författare drömmer om att göra, blir man lite förvånad.
Det går alltså att göra något som är så här bra, under de här förutsättningarna – varför gör inte fler det då? Det var väl ungefär vad författarna till det så kallade lördagsmanifestet frågade sig härom veckan, eller snarare lovade att de själva skulle göra. Lycka till, säger jag. För det Mariette Glodeck gör i En station från Paradiset är inte enkelt.
Att på ett levande sätt gestalta en grupp misfits öden, utan att vare sig bli romantiserande eller fördömande, och att till och med göra det så engagerande att läsaren inte vill släppa ifrån sig romanen ens för att kolla facebookmejlen? Nej, det är inte sådant man lär sig på skrivarskolor, och ska man vara lite pessimistisk så får man väl säga att det inte är sådant man lär sig över huvud taget. Antingen har man det eller så har man det inte, viljan och förmågan att sympatisera med alla sina romanfigurer.
Mariette Glodeck debuterade 2005 med ”Röda vita rosen”. Där tecknades den gamla vanliga svenska historien om ungdomar som firar midsommar i skärgården, och ändå var det något ovanligt levande i Glodecks prosa och intrig redan där.
”En station från Paradiset” är en helt annan historia, med Stockholms läder- och lackklubbar som scen. Men lika engagerande. I centrum står Fyrklövern: förhållandet mellan Oknytt, Varg, Lo och Orm. Ett mångårigt förhållande som bygger på sina alldeles egna regler, och som har alldeles egna problem. ”Det är för svårt /…/ Förhållanden. Redan två är för mycket. Fyra är omöjligt”, som huvudpersonen Oknytt säger vid ett tillfälle.
Glodeck gör sina romanfigurer unika, verkliga och överdrivna på en och samma gång. Visst, ibland är man inne på minerat territorium. Sagoberätterskan Ghâzal känns inte helt klockren, och mot slutet slänger författaren kanske in något gotiskt element för mycket som ersättning för en psykologiserande förklaring.
Redan tidigt i boken, när romanen plötsligt förflyttar sig från den skickligt uppbyggda stockholmska miljön till en annan stad och vidare in i sagan, blir jag osäker. Rör vi oss inte lite väl långt in i Haruki Murakamiland?
Fast bäst, faktiskt mycket mycket bra, blir läsupplevelsen när man lägger all tveksamhet åt sidan och följer med Glodeck vart hon än vill föra en, även om det nu råkar vara ned i kaninhålet.
