Vem var hon egentligen, Alma Mahler-Werfel, född Schindler? Var hon en begåvad kvinna som offrades på geniala mäns altare eller var hon ett intrigant och manipulativt monster? Långt upp i åldern kunde hon träda in i ett rum och förhäxa de närvarande, spe­ciellt männen, med sin skönhet, sin konversation och sin sexuella utstrålning. I våra dagar är hon mest känd som hustru och senare änka till den österrikiske kompositören Gustav Mahler. Hon ägnade sitt liv – och flera böcker – åt hans minne. Partituret till hans ofullbordade Tionde symfoni med dess känslosamma vädjanden till Alma skrivna i kanten – Mahler höll på att förlora henne till en rival – vaktade hon livet ut, svartsjukt avog mot varje försök till fullbordan och framförande.

Men efter Mahlers död gifte hon om sig med ”rivalen”, Bauhaus­arkitekten Walter Gropius, och fick en dotter med honom, den tidigt döda Manon, ”ängeln” som Alban Berg tillägnade 1900-talets vackraste violinkonsert. Och hon gifte om sig ytterligare en gång, med den österrikiske succéförfattaren Franz Werfel som hon flydde undan nazisterna med till USA.

Dessutom var hon under en period älskarinna till det eruptiva målargeniet Oskar Kokoschka – hon såg deras kärlek som sitt livs största och försökte väcka den till liv trettio år senare, efter Werfels död, men utan framgång hos målaren. Kokoschkas dubbelporträtt av sig själv och Alma Mahler hängde vid hennes död 1964 över spisen i New Yorkvåningen.

Alma Mahler har gått till eftervärlden som de geniala männens livsledsagarinna och musa, men också som något av en feministisk ikon: kvinnan som tvingades ge upp sitt eget konstnärskap när hon gifte sig med Mahler – hon var själv kompositör och elev till Alexander von Zemlinsky.

Berömt är brevet Gustav Mahler skickade i december 1901 till sin blivande brud: ”om vi ska bli lyckliga måste du bli så som jag behöver dig – min hustru och inte min kollega!” Senare, under det äktenskapliga krisåret 1910 med den uppvaktande Gropius i kulisserna, kom Mahler att ångra sitt förbud; enligt Alma Mahlers memoarer berömde han plötsligt några av hennes sånger från tiden före giftermålet: ”Vad har jag gjort? De här sångerna är bra, de är utmärkta! Så blind och självisk jag har varit” lär han ha sagt. Och han såg till att sångerna publicerades.

Men kanske var det för sent, hon komponerade inget mer under sitt liv och vi får aldrig veta vad som hade kunnat bli av hennes konstnärskap. Man kan se Alma Mahler som ett exempel på den borgerliga sekelskifteskultur som ibland kunde ge kvinnor liknande utbildning som män men som i praktiken ålade dem yrkesförbud. Det vilar något tragiskt ofullgånget över hennes livsöde.

Betydligt mindre tragisk, men också betydligt mindre känd är hennes antisemitism. Hon döljer den omsorgsfullt i sina memoarer ”And the Bridge is Love” (1958) och ”Mein Leben” (1960), liksom i boken om Gustav Mahler (1940, på svenska 1948). Men i hennes dagböcker och i vittnesmålen från hennes omgivning är den en röd tråd. Det går att påstå att hela Alma Mahlers livs- och kultursyn byggde på en mytisk föreställningsvärld där det judiska var mörkret och det ariska ljuset. Sin dotter Anna, som hade juden Mahler till far, hade hon hela livet ett fientligt förhållande till. Men den blonda dottern Manon, med ”ariern” Gropius till far, ägnade hon en veritabel ljuskult redan under Manons livstid – Manon var ”för god för denna världen”.

Alma Mahlers antisemitism är en motsägelsefull blandning av det österrikiskt tidstypiska, det paradoxala – hon gifte sig med två judar, Mahler och Werfel, åtminstone den förre avgudade hon – och det avgrundslika. Om koncentrationslägren kunde hon, som en föregångare till historierevisionisten Faurisson säga: ”Det är skräckhistorier som flyktingarna har hittat på.” När hon i 70-årsåldern får diabetes är hennes kommentar: ”Den judesjukdomen!” Uttalandet hade bara varit komiskt om man inte vetat med vilka handlingar ett sådant tänkande varit förbundet.

I sin utförliga biografi Den galna änkan. Alma Mahler Werfels liv skildrar Oliver Hilmes hennes rabiata antisemitism, men också hennes komplicerade känslo- och kärleksliv. Boken visar också hennes politiska engagemang i Österrikes högerextremism under 30-talet. Mycket av detta har varit okänt.

Den bild av Alma Mahler som boken ger är kort och gott avskyvärd, titeln ”Den galna änkan” visar Hilmes hållning redan från början. Men detta ”monster” (Theodor Adornos ord om henne) är onekligen högintressant.

Man kan se henne som produkten av den motsägelsefyllda drivhuskulturen i dubbelmonarkin Österrike-Ungern vid sekelskiftet 1900, den som producerade Mahlers och Schönbergs musik, Wittgensteins filosofi, Klimts måleri, Adolf Loos arkitektur, Freuds psykoanalys. Men hade Hilmes använt sig av psykoanalysen (att försöka förstå det udda, det avvikande) hade han kanske kommit längre med henne. Nu ger han redan i sitt första kapitel Alma Mahler den avfärdande etiketten ”hysterisk personlighet”. Den kan verka hämtad från Freud men är i själva verket bara generaliserande och moraliserande. Hilmes är för trubbig för att förstå henne.

Värdet av hans bok är i stället som bred, kulturhistorisk rundmålning – hon verkar ha träffat alla! Och den avslöjar en gång för alla hennes antisemitism; vi förstår att hon troligtvis skulle ha tillhört Hitlers entourage efter det tyska införlivandet av Österrike 1938 – om hon inte varit gift med en jude hon inte kunde lämna av ekonomiska skäl.

Det genomgående draget i Alma Mahlers privata historia är de känslomässiga dubbelspelen. Så fort hon etablerat ett förhållande till en man verkar hon närmast tvingad att förakta honom och i hemlighet inleda en affär med en annan. Detta sker gång på gång, obehagligast kanske med Mahler och Gropius under Mahlers sista år. Med en bundsförvant i sin mor Anna Moll – som Mahler älskar och ser som sin egen mor! – inleder Alma Mahler sitt hemliga förhållande med Gropius. De båda träffas i München samtidigt med Mahlers bejublade framförande där av sin åttonde symfoni hösten 1910. Åttan var en kärleksgåva till Alma.

Nästan i samma stund som Mahler står på podiet och tar emot sitt livs största hyllning begår Alma Mahler äktenskapsbrott med den unge arkitekten på ett hotell i närheten. Det hela ter sig som en pjäs av Arthur Schnitzler, eller varför inte Hjalmar Söderbergs ”Gert­rud”. När Mahler sedan under vintern blir svårt sjuk är det som om hustrun, Gropius och Anna Moll bara väntar på hans död, så att de unga tu äntligen kan få varandra. Sådana cyniska dubbelspel kommer i olika varianter att upprepas många gånger under hennes liv.

Men det är som om hon bär på en annan historia än sin egen: den som utspelades i hennes barndomsfamilj. Hon älskade sin far, målaren Emil Jakob Schindler. Han dog när hon var 13 år. Modern Anna hade då i åratal bedragit honom med andra män, med en av dem, Karl Moll, gifte hon om sig efter Schindlers död; Alma Mahler fick senare veta att en syster i själva verket var en halvsyster. Alma Mahler föds så att säga in i lögnerna och de erotiska sveken, de blir hennes livsluft. Modern uppmuntrar hennes svekfulla kärleksförhållanden: en man måste offras för att en ny ska kunna träda till – för en tid. Alma Mahler förblir livet igenom rastlös och missnöjd, med sig själv, sin dotter, sina män, sitt liv. Det är som om denna dynamiska och destruktiva kvinna aldrig riktigt blir sig själv. Är det dubbelspelerskan Anna Schindler-Moll som verkar inne i henne? Möjligen är det hon, modern som är ”monstret”, om det nu fanns något. Det är åtminstone värt att pröva den tanken. Den gör inte Alma Mahler – som kunde kalla sin dotters pojkvän Elias Canetti ”en till hälften lytt, nihilistisk jude”, som såg nazismens judeförföljelse som berättigade straff – på något enda vis mer tilltalande.

Men frågorna dröjer kvar: vad var det hos henne som attraherade så många? Hur kunde en så osympatisk människa vara Gustav Mahlers största kärlek? Och, inte minst, hur kunde hon inspirera honom till så gudomlig musik?