Det kalla kriget var moderniseringens och modernitetens höjdpunkt. Under denna långa och fredliga kraftmätning behärskades världen av två moderna supermakter och två modernistiska ideologier. Och det var just detta som garanterade att världskonflikten kunde få ett fredligt förlopp. Att båda systemen stod mot varandra och hyllade en modernistisk vision av det ideala samhället och närde drömmen om ett modernt paradis som historiens mål hindrade dem från att gripa till ett nukleärt utplåningskrig. Utan mänsklighet inget modernt paradis, var den insikt som gjorde det kalla kriget till en lång fredsperiod.
När det kalla kriget avslutades genom Sovjetunionens sammanbrott hälsades det som slutet på alla konflikter. Det onda och det skrämmande i världen var nu avlägsnat. Så har det inte blivit. Vi har hemsökts av ett
annat slag av motsättningar, som ofta synes minst lika svårbemästrade som det kalla krigets.

Den nya världsordning som vuxit fram är betydligt mer svåröverskådlig än det kalla krigets välordnade värld var. Den är på en och samma gång unipolär och multipolär. USA, den enda kvarvarande supermakten, härskar över en arkipelag av konflikthärdar - konflikthärdar som hotar USA:s och även västvärldens hegemoni. Denna nya världsordning är ständigt under debatt och analys i våra medier. Ännu är det emellertid inte någon som förmått formulera en samlande hållning till den situation vi hamnat i.
Det har inte saknats tunga inlägg i debatten som dominerats av engelsmän och amerikaner. Robert Kaplan har skrivit en svartsynt bok med titeln ”The Coming Anarchy” i vilken världens oreda framstår som övermäktig och framtiden som barbariskt mörk. Den motsägs av engelsmannen Mark Leonards ”Utmaning Europa”. I Leonards framtidsscenario intar Europa en dominerande ställning i kraft av civiliserad kompromissvilja.
Det tyngsta
inlägget står ändå Samuel P Huntington för i boken Civilisationernas kamp. Mot en ny världsordning. Boken utkom för tio år sedan men har först nu fått en svensk översättning. Detta till trots har dess teser blivit mycket diskuterade och stundtals våldsamt förkastade, även i Sverige.

Det är svårt att avgöra om Huntingtons teser är ljusa eller mörka i ett långt perspektiv. Det förefaller emellertid klart att hans omedelbara scenario inte tillhör de ljusare. Huntington utgår från en dyster bild av dagens situation. Det kalla krigets järnhårda ordning och stränga makthierarki har avlösts av ett myller av konflikter. Detta kaos är dock enbart ett fenomen på ytan. Under de olika konflikterna ligger ett mönster som ger ett slags logik åt vår tids vånda.

Huntington ser den nya världsordningen som präglad av växande konflikter mellan de stora civilisationerna. Han urskiljer fem civilisationer i dagens värld: den västerländska, den kinesiska, den hinduiska, den ortodoxa och den muslimska. Under det kalla kriget
var den västerländska civilisationen dominerande och den har intill nu behållit denna position. De senaste årtiondena har emellertid varit mycket dynamiska och det är uppenbart att västvärlden är utmanad av speciellt den kinesiska civilisationen. Utmaningen är både ekonomisk, politisk och på sikt även kulturell. Kinas ekonomi växer med tvåsiffriga tal och dess ambitioner är stora. Med Kinas aktiva inträde i världens affärer har världspolitiken fått en aktör som överträffar allt annat. Den kinesiska kulturen är helt enkelt mänsklighetens störste aktör.
Mot denna bakgrund förefaller det omöjligt att tänka sig att världshegemonin skulle förbli i västvärldens händer. På sikt kommer vårt globala centrum att flyttas från väst till öst och närmare bestämt till Ostasien. I denna världsdel ligger världens två största samhällen, det kinesiska och det indiska, och båda två är på väg upp och ur sitt beroende av den gamla världsordningen.
Den fråga Huntington ställer sig är huruvida västvärlden skall kunna hantera
de konflikter som utmaningen ställer den inför. Kan vi klara av att se makten över världens affärer flytta från vår civilisation till en annan? Kan vi undvika detta skeende? Kan vi ens påverka det, eller följer utvecklingen en egen obönhörlig logik?

De svåraste kulturella utmaningarna står emellertid, enligt Huntington, inte att finna i en eventuell kollision med Asiens kulturer. Det allvarligaste hotet kommer från den islamiska civilisationen. Denna kultur behärskas av en helt annan revanschism gentemot väst än vad som präglar de asiatiska. Islam har ”blodiga gränser”, skriver Huntington.
Konflikterna mellan den västliga och den muslimska världen har en intensitet och en dimension som inte finns någon annanstans. Det hänger samman med att den islamiska civilisationen är långt mer traditionalistisk än övriga civilisationer. I Kina, Indien och Ryssland är man intensivt sysselsatt med att modernisera samhället efter västligt mönster. Industrialisering, urbanisering och i viss mån sekularisering följer
västvärldens beprövade mönster. Den islamiska världen däremot biter sig fast i traditionella livsvanor och demonstrerar sin avsky för den väg västvärlden valt. Den senaste tidens händelser i Danmark bekräftar på ett obehagligt sätt Huntingtons teser.
Det är sant att även de asiatiska kulturerna har traditionalistiska drag. Också här söker man efter en väg att förena sina traditionella värden och normer med det moderna livets krav. Dock lägger man tonvikten på att finna former för att smälta samman tradition och modernitet. I den muslimska världen står det traditionella livet och religionen som fientliga hinder för varje steg i moderniserande riktning.

Moderniseringen är en traumatisk process. Den rycker upp människor med rötterna och tvingar dem att på kort tid överge en fast livsform för att i stället orientera sig i en till synes normlös värld. Den kräver att man säger upp sin tro på absoluta himmelska direktiv för att i stället orientera sig enbart efter sitt mänskliga förnuft och den tvingar
människor att leva sitt liv under en kommunikativ stress som bryter det traditionella livets lugna isolering. Det är en omställning som bara kan ske under stor vånda och oro. Moderniseringen har överallt krävt stora offer. Den är ingen tebjudning.

Den fortsatta modernisering som Huntington förutspår och lägger till grund för sitt resonemang kommer heller inte att bli någon måttfull tillställning. Det kommer vi att få uppleva när sekulariseringens krafter förtär allt gammalt och heligt inte bara i den islamiska kulturen. Och det kommer den säkert att göra, oavsett vilka offer den kräver.
Frågan är vilket resultat processen kommer att få. Kommer världens alla kulturer att bli avbilder av det sekulära väst, eller kommer några att finna en kompromiss mellan tradition och modernitet? Det är den underliggande fråga Huntingtons bok ställer. För min del tror jag kompromissens väg kommer att bli svår om den ens är möjlig. Hittills har modernismens segertåg gjort processen kort med alla kompromissförsök. Asiens
och Mellanösterns kulturer riskerar på sikt att, vare sig de vill det eller ej, förvandlas till kopior av västvärldens sekulära och teknologiska kultur. Jag hoppas bara, i likhet med Huntington, att det kan ske i en balanserad utveckling, där konflikterna hålls på en kontrollerbar nivå.

Det förefaller emellertid alls inte säkert. Den nya världsordningen skiljer sig nämligen kvalitativt från det kalla kriget. Varje system som rymmer en konflikt mellan modernitet och tradition måste bli farligt labil. Moderniteten har ingen gud. Den hyllar enbart förnuftet, det argumenterande resonemanget. Traditionen har däremot bara Gud. Förnuftet är Satans svåraste frestelse. I ett sådant konfliktmönster, där mänsklighetens frälsning står på spel, är, för fundamentalismens trosvissa anhängare, ingen lösning utesluten, inte ens den slutgiltiga utplåningen.