I slutet av Erlend Loes förra roman ”Gör vad du vill” förekommer en polack som lägger golv i hjältens villa, en vacker kakelmosaik som säreget nog innehåller en textrad – ”Skriva mindre, leva mer” – vilket syntes rimligt mot bakgrund av att boken redan tidigare hade tunnats ut betänkligt, som på tomgång.
När Loe nu är här igen påminns jag om denna mosaikdevis. Romanen ”Stilla dagar i Mixing Part” tycks mig vara belägg nog för att författaren har tagit sig själv på orden. Uppenbarligen har han varit på semester i Tyskland, och även om vistelsen blivit en bok, har han inte överansträngt sig vid skrivbordet.
Handlingen är i korthet den att ett norskt par i 40-årsåldern beger sig med sina tre barn till Garmisch-Partenkirchen i södra Bayern. Hon talar tyska, det gör inte han. Hon vurmar för allt bayerskt, medan maken vältrar sig i sarkasmer om stöveltramp och källarpedofiler. Han mår inget vidare; till råga på allt försöker han skriva dramatik, men misslyckas, alltmedan frun i lönndom ligger med en tysk.
Nu ska man minnas att intrigen sällan är central i Erlend Loes romaner, som istället hålls vid liv av situationskomik och själva den ironiska tonen. Ibland lyckas detta, ibland inte. ”Stilla dagar i Mixing Part” hör till de senare. Boken låter sig läsas på några timmar, och den efterlämnar få bestående intryck.
Till dessa hör dock, det ska erkännas, den intressanta iakttagelsen att mental balans är ett ofta överskattat fenomen, samt att ett förhållande sannolikt är på väg utför när man börjar ge varandra presenter i form av kokböcker. Just här leder detta oskick till att mannen i familjen blir förälskad i Nigella Lawson, tv-stjärna inom brittisk matpornografi.
Men det hjälper inte. Dialogen är flyktig och handlingen tunn som rök. I långa stycken går ”Stilla dagar i Mixing Part” inte ens på tomgång – som ville Loe slå ett slag för någon sorts litterär miljöpolitik: blir man stående ska motorn stängas av helt.
