Ett bra tecken på att en bok verkligen gjort något med en är att varje försök till omdöme, positivt som negativt, ekar av invändningar. Man vill inte fixera något perspektiv, det skulle kännas partiskt. Man läser om, läsarterna hopar sig, alla till synes lika meningsfulla eller egala. Dagarna går och boken växer. Den fordrar en kritik som liknar den själv – som är i rörelse.

Nu gäller det Katarina Frostensons nya diktsamling, Tal och Regn, ett poetiskt syskon till ”Karkas” (2004), också till det yttre: nära nog kvadratisk, med stram textil front och Håkan Rehnbergs måleri som vinjett och sorti. Det är, däremellan, en magnetisk bok, svår förstås, som alltid med Frostenson men framförallt rik – rik och ändå, får jag intrycket av, tillkommen i en sorts lätthet.

En aspekt är lekfullheten, humorn. Den fanns i ”Karkas” och är tydligare nu. Allt oftare slår en slirig pratighet följe med det ­solenna och lärda. Flera dikter känns i god mening mer kravlösa än kravfulla. En sådan är dikten som låter den svenska littera­turen vara ett tätvuxet träd: ”De gröna löven är wivallius som fladdrar. Den gråa barken lik en thorildorm. Runt om stammen syns en kätting, rasslar stiernhielm.” Och slutligen: ”runt om allt den stora almqvistvinden som ger trädet liv / och andas blått”. Nej, givetvis kan inte det nyckfulla geniet Almqvist vara en del av trädet, däremot nära det, dra näring ur och veta något om det.

Ett annat typiskt frostensonskt drag, isärplockandet av språket, har på något vis blivit mer anarkistiskt, mer i linje med Ekelöfs Strountes-diktning än fransk dekonstruktion. Något tvångsmässiga som dessa milda sabotage kan te sig, så bidrar de till den ­bokens rikedom som också kan kallas verfremdung. Till denna ­bidrar i högsta grad också en egensinnig självdistans, i dikter exempelvis om poetens pekfinger, en annan om datorn eller en tredje, helt underbar, med skald­innan (eller vem som helst) i skepnad av en hund som i brist på kött slår sina käftar i luften. Förs­ta raden är dessutom ett förvrängt eko av den militanta Karin Boyes bristande knoppar: ”Visst vill väl tänder bitas?”

Men det är förstås fel att spalta upp Frostenson i en humoristisk och en allvarstyngd sida; de existerar i och ur varandra. Likadant är det med relationen mellan form och frihet. Den som läser högt, på tvärs mot den stundom vidlyftiga typografin, finner snart en metrisk stadga, gärna i fallande takt, ibland med illmarigt placerade slutrim. Därtill kommer förstås, som alltid hos Frostenson, täta klangliga förbindelser. Sönder­fallet blir i denna poesi en sorts ordning. Den som läser kommer att begripa.

Till det starkaste i ”Tal och Regn” hör, om det är en tillfällighet vet jag inte, de dikter som utgår i det geografiskt namngivna eller markerat vardagliga. En dikt från ett tröstlöst vintrigt Slussen är lika vacker som ödslig, den får mig att tänka på Dante eller TS Eliot: ”pannor molar mot januaristålet i förundran över fortgåendet / ledan av att ingenting vill vända”. En tankspridd sushimåltid alstrar poetisk självrannsakan om förbindelsen mellan fullbordan och förstörelse, deltagande och distans, ”detta sorgliga intresse för knotor”.

En senhöstpromenad i Haga, ett utspritt minne som liksom ­letar efter sig själv i Montmartre i Paris… Jag märker nu när jag tänker på dikterna utan att slå upp i boken att de flyter in i varandra. Också när man ser efter: motiven visar sig, slukas av orden, av läsandets glömska, men blir längre fram åter synliga. Förtvivlan, minnen, den orsakslösa livsglädjen, strävan inte efter försoning men ett slags avlastning, alltings otäcka – eller är det trösterika? – innanmäten av blinda linjer, skenor, stavar, den befogade vreden riktad mot svensk ”godvetande självtillräcklighet”.

Först som sist: språket. Skriv­akten är lika viktig som det semantiska och sonora rum orden skapar. Tal är ljud är mening. ”Kallelsen” heter samlingens ­första dikt, och jag tänker att Frostenson här, jämnt 30 år efter debuten 1978 med ”I mellan”, söker ge, för sig själv, en summering och röntgenbild av sitt underliga arbete, som också är ett kall – inte uppifrån kommande men bort­ifrån/inifrån/härifrån. Orden framställs som en sorts små spöken eller barn. Dikten vädjar att de ska leka ”tills gruset skaver era ben”, att de ”ska be att någon tar er i sin mun –”. Smärta, verklighet, appell.

Jag hade länge svårt med Frostenson, något reglades så snart jag öppnade böckerna, nycklarna tycktes vigda en krets av lyriska frimurare. Jag ser fortfarande problem. Den dels eteriska, dels hårt kramade diktionen blir någon gång manierad, eller hellre: lite slentrianmässig. Man anar en rädsla för att formulera en språklig sats utan tydliga sprickor. Ändå, ”Tal och Regn” är en magnetisk diktsamling, kan därmed också stöta bort. Å ena sidan en integritet, både sval och lockande: ”Inne i bokstaven / allt är sig likt // låt mig vara / det som är djupt olöst”. Å den andra ett slags kärv uppmaning man stapplande men gärna följer: ”hårt bröd är boken: tag och ät”.