Med sitt vidsträckta, mångskiftande författarskap har årets ­Nobelpristagare i litteratur J M G Le Clézio, den poetiska färdens tillgivne skildrare, ritat en spänningsfylld litterär världskarta. ­Efter Mexiko och det utopiska samhället i romanen ”Ourania” (2006), och därefter Söderhavs­öarna i reseskildringen ”Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten” (2008), återvänder Le Clézio till Frankrike i den nyutkomna romanen Ritournelle de la faim (Hungerns visa).

Romanen är förankrad både i den individuella historien – det är moderns erfarenheter under and­ra världskriget som berättelsen delvis grundar sig på – och i den kollektiva historien med dess mörka sidor.

Om Le Clézios tidigare roman ”Allt är vind” (2007) bär en tydlig självbiografisk prägel, har hans nya roman självbiografiska inslag av annorlunda berättarteknisk karaktär: här hörs Le Clézios röst i inledningen respektive avslutningen. I den korta inledningen berättar författaren hur hungern strax efter kriget satte outplån­liga spår i hans minne.

Det är hungern som hindrar honom från att glömma sin barndom, de svåra, långa efterkrigsåren. Det är också hungern i olika bemärkelser som utgör mittpunkten i Le Clézios nya bok.

Bland besökarna på Kolonial­utställningen i Paris 1931 syns den tioåriga Ethel och hennes mors farbror, den ålderstigna Monsieur Soliman, gående hand i hand. Det är en lycklig stund för båda två. Mellan dem finns det starka själsliga band, ett slags samstämmighet trots den stora åldersskillnaden. De förenas också av en förmåga – en framväxande sådan i Ethels fall – att genomskåda förljugenhet och ta avstånd från den.

Än så länge verkar det inte finnas några orosmoln för deras välbärgade släkt av exilmauritier som lever gott i Paris. Den förmögne monsieur Soliman är dock bekymrad för Ethels framtid, eftersom han saknar förtroende för hennes far Alexandre Brun, vars dödfödda projekt och riskfyllda investeringar äventyrar familjens trygghet.

Även Ethel har sina bekymmer: de ständiga grälen mellan föräldrarna, för det mesta orsakade av faderns långvariga förhållande med en operettsångerska.

Ljuspunkten i Ethels tillvaro är vänskapen med den något år äldre Xénia, dotter till en rysk grevinna som efter revolutionen flytt till Paris, där hon lever i djup fattigdom. Den karismatiska Xénia har en stark överlevnadsinstinkt och är beredd att offra allt för att få ett bättre liv. På grund av hennes beräknande, lynniga natur vacklar deras vänskap stundtals, men Ethels varma känslor för ­Xénia får henne att längta efter väninnans närvaro.

Ett återkommande inslag i Ethels liv är släktträffarna hemma hos familjen Brun. Här samlas en brokig skara människor: äldre släktingar som med sjungande kreolsk accent beaktar barndomens Mauritius, skumma affärsbekanta till Alexandre, men också en ung, skygg engelsman vid namn Laurent Feld, för vilken ­Ethel känner en spirande kärlek.

Salongskonversationen berör både skvaller, pengar och politik, men samtidigt återspeglar den i allt högre utsträckning tidsandan – rasfördomarna, den växande antisemitismen, Vichys antijudis­ka lagar. Det är här som Ethel för första gången hör Hitlers namn, vilket sedermera återkommer allt oftare i konversationen. Det finns dock hos dem en allmän omedvetenhet om eller kanske en ovilja att förstå den annalkande onds­kan.

Efter Solimans bortgång blir Ethel hans arvtagerska, men arvet uppslukas av pappans slösaktighet och misslyckade projekt. Snart ställs familjen inför en ekonomisk katastrof. De tvingas lämna hemmet i Paris och bege sig till Nice, där tillvaron under kriget innebär ständiga umbäranden och framför allt hunger, ”en märklig, varaktig, oföränderlig förnimmelse” lik en vinter som aldrig tar slut.

Men Ethels hunger är inte bara av fysisk natur. Med sin skarpa iakttagelseförmåga har hon genomskådat såväl föräldrarnas livslögner som omgivningens förljugenhet, svek och likgiltighet. Hon hungrar efter sanning, samtidigt som hon upplever ett slags existentiellt främlingskap i världen.

Ethels klarsynthet blir hennes styrka när allting omkring henne faller isär. Det är också med illusionslösa ögon som hon efter ­kriget ser på Xénias vänskap. Då Ethel genom Laurents berättelser får höra talas om de sedermera ökända Vél d’Hiv och Drancy-fängelset, är det med samma illusionsfrihet som hon betraktar den tystnad som lagt sig över ­Paris.

Titeln ”Ritournelle de la faim” ger en föraning om musikens viktiga roll i romanen (ritournelle betyder egentligen ritornell men också visa, refräng). Som ett bakgrundsmotiv återkommer Ravels ”Boléro”, ett musikstycke av betydelse för romanens komposition. Ethel är inte åtta år fyllda när hon får följa med på urpremiären av ”Boléro”, och i vuxen ålder har hon en tydlig minnesbild av pub­likens tumultartade reaktion den kvällen. Le Clézio berättar på de sista sidorna att han nu förstår vad ”Boléro”, med sin rytm och sitt crescendo laddat till bristningsgränsen, betydde för hans mor och hennes generation: ”Boléron är inte ett musikstycke som alla andra. Den är en profetia. Den berättar historien om en ils­ka, om en hunger. När den av­slutas i våld blir den åtföljande tystnaden förskräcklig för de utmattade överlevande”.

Med träffsäkerhet skildrar Le Clézio tidsandan och ondskans crescendo under förkrigsåren, men också människans ned­stigning i skuggornas rike under kriget. Med samma mästarhand skapar han ett komplext, levande persongalleri. Framför allt tecknar han ett mycket varmt porträtt av Ethel, kanske ett av de vackraste kvinnoporträtten i hans författarskap. En ljusgestalt som etsar sig fast i läsarens minne.