”Alla frön har slagit fel utom ett enda som jag inte vet namnet på men som förmodligen är en blomma och inte ett ogräs”, rapporterar fånge nr 7047 från fängelset i Turin. Citatet avslutar Elsa Morantes väldiga koloss ”Historien”, som inte handlar om botanik men väl om den lilla blomsterknoppen Useppe och hans judiska mamma, fattigänkan och småskolelärarinnan Ida som under andra världskriget bär sitt barn som den sista droppen vatten genom judeförföljelsens och de skrikande flyglarmens Rom.

Den självlärda Elsa Morante, eller ”La Morante” som hon kallas i folkmun, växte upp i de fattiga arbetarkvarteren Testacchio i Rom. Hon började tidigt skriva sagor och dikter, publicerade sig under 30-talet i olika tidskrifter och gjorde 1941 en relativt obemärkt bokdebut med novellsamlingen ”Den hemliga leken”. Samma år gifte hon sig med författaren Alberto Moravia, som liksom hon själv hade judiskt påbrå.

Deras hem på Via dell’Oca blev efter kriget en central knutpunkt i Roms kulturella liv, med gäster som Luchino Visconti, Vittorio de Sica och Pier Paolo Pasolini. Äktenskapet upplöstes 1962, delvis på grund av Morantes livslånga dragning till unga, vackra och som regel homosexuella män.

När Moravia efter Roms fall 1943 fick veta att han stod på fascisternas lista över de judar som skulle deporteras, flydde författarparet under dramatiska former till en bergsby i Ciociariaregionen, där de i nio månader höll sig gömda i ett litet plåtskjul med jordgolv. Flykten skulle senare inspirera Moravia till romanen ”Två kvinnor” och Morante till hennes magnum opus, den 700-sidiga populärromanen ”Historien”.

Elsa Morante hade fått sitt genombrott redan 1957 med ”Arturos ö”, men den uppmärksamhet som den romanen väckte var ändå ingenting mot de hundra tusen exemplar som ”kolossen” sålde på bara ett par månader när den utkom i Italien 1974.

”Historien” utspelar sig mellan åren 1941 och 1947 och handlar om Iduzza Ramundo, eller Ida kort och gott, som våldtas av en tysk soldat och i hemlighet föder sonen Useppe. Bombningen av Rom driver dem ut på gatorna, där de möter lemlästade partisaner, föräldralösa barn, Förintelsemärkta judar och andra krigets offer. Det är en ganska så gråtmild och melodramatisk historia, ändå växer den ut till en storslagen och drabbande vision av historien som en ”skandal som pågått i tiotusentals år”.

Elsa Morante har jämförts med allt från Selma Lagerlöf till Dos Passos och WG Sebald. Det beror lite på var man letar. I likhet med vännen Italo Calvino var hon en författare som uppfann sig själv på nytt i varje bok. Hon blandade realism med fantastik, modernism med klassiskt berättande.

Den djuriska värld som målas upp i ”Historien” är djurisk också i en ljusare bemärkelse, befolkad som den är av hundar, katter, fåglar och andra djur som Useppe mirakulöst kan tala med; ett slags magisk realism som även kännetecknar novellsamlingen ”Den andalusiska sjalen” från 1963. Flera av berättelserna är från Morantes tidiga produktion på 30-talet, då hon ännu såg sig själv som en litteraturens ”solgestalt”.

Vad innebär det? Kanske att, som de tre fattiga syskonen i novellen ”Den hemliga leken”, äga förmågan att fabulera fram en ljusare, magisk värld. Eller att, som Donna Amalia i novellen med samma namn, aldrig förlora förmågan att förundras över det vackra i livet, att varje morgon se solen med nya ögon.

Det lilla miraklet Useppe är en lika ljus och oskuldsfull figur. I ”Historien” blir han en personifikation av den absoluta godheten, inte olik Aljojsa i den beundrade Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” – förutom Bibeln den enda bok som Morante fick med sig upp i bergen. Dostojevskij beskrev själv Aljojsa som bokens verkliga hjälte, för att han ”inom sig bär hjärtbladet till stammen, till helheten”. Detsamma kan sägas om Useppe, som blir en symbol för mänsklighetens hopp i en omänsklig värld. Liksom Aljosja ställs mot sin nihilistiske bror Ivan, ställs Useppe mot sin äldre halvbror Nino, svart- och senare rödskjortan som svärmar för våldet. Bokens tragiska slut vittnar om den allt mörkare livssyn som Morante med tiden skulle komma att ge uttryck för.

Som tydligast är pessimismen i hennes sista roman ”Aracoeli”, om en man som brottas med sin historia, sexualitet och självmordstankarna som maler i huvudet. Ett år efter bokens utgivning 1982 gjorde Morante själv ett misslyckat självmordsförsök, bara för att kort tid senare få beskedet att hon led av en obotlig hjärnsjukdom. Hon dog på ett sjukhus i Rom, den 25 november 1985.