Hans Falk är son till en känd författarinna och en med tiden lika känd konstnär. När han ger ut en bok kallad ”Uppväxt” som dessutom rymmer självbiografiska inslag, tycks manegen krattad för vittnesläsningar. Men boken säljs som en roman, och den rymmer stiliserade situationer och iakttagelser. Huruvida den ger en slutlig sanning om författarens föräldrar är en angelägenhet för personhistoriker och skandaljägare, inte för litteraturkritiken. Att läsa Hans Falks bok strikt biografiskt är också att reducera den. Ty ”Uppväxt” är en utmärkt uppväxtskildring, oberoende av dess utomlitterära sanningsvärde.
Vi får följa huvudpersonen Lasse från mitten av 50-talet till modstiden ett decennium senare. Ett av de sista nedslagen i en identifierbar samtid är en konsert med Yardbirds med Eric Clapton på gitarr i London, vilket innebär att februari 1965 ger en slutpunkt.
Romanens främsta styrka är dock barndomsskildringen, inte ungdomsåren. Hans Falk skriver medryckande om upptågen, fisket, kamratskapet och det motvilliga – och absolut förbjudna – intresset för flickorna i omgivningen. Sådant fick hållas hemligt, om man inte skulle hånas av de andra killarna.
Det positiva dominerar, understruket av Hans Falks fina naturimpressioner. Men modern kastar skuggor över Lasses och hans yngre bröders tillvaro. Hon skriker, gråter och kastar tallrikar i väggen så fort något inte passar henne. Om inte det får önskat gehör, rymmer hon eller hotar med att ta sitt liv. Flera gånger får sönerna och maken hämta henne i sjön, någon gång tillkallas ambulans efter en dos sömnmedel anpassad för att väcka skuldkänslor mer än att släcka ett liv. Att modern därtill drivs av ett glödande förakt mot alla ”vulgära” människor som inte delar hennes inbillade intellektualitet gör inte familjens liv lättare.
Men barnen skapar sin egen normalitet. I leken och kamratskapet bygger de sin egen värld, men samtidigt måste de vara på sin vakt. Mamma får inte bli upprörd. Ett av de mest chockerande inslagen är en kort scen där barnen besöker sin farmor, ditskickade av modern som behöver lugn och ro. Så fort farmor nämner pojkarnas mor går de in i en försvarsposition, som för att föregripa kritiken. En sådan internalisering av skuldkänslor är kanske det yttersta tecknet på terrorväldet.
När Lasse kommer upp i tonåren har föräldrarna skilt sig, Lasse bor kvar hos pappan. Han blir dagelev på det lokala internatet där han utmanar auktoriteterna med ”såsseåsikter” och långt hår. Han startar ett rockband som snor låtarna från Rolling Stones första lp-skiva, men han lyssnar också på sina verkliga hjältar, jazzmusiker som Charles Mingus och Miles Davis.
Hans Falk ger en fin skildring av tiden just innan den oprofilerade ungdomsrevolten stelnade till ideologiska diktat. Det var också en tid då invånarna i ett samhälle kände sina valda ombud. Även om jag var med, framstår tiden som lätt science fiction-artad, men Hans Falk beskriver den skickligt från romanens horisont, som given. Det förstärker kontrasten mot vår tid.
Men det mest drabbande i hans bok är brytningen mellan de två liv som Hans Falk gestaltar, mellan moderns tyranni och den tillvaro som sönerna och fadern skapar för att inte det förvrängda skall bestämma deras liv. Där omvandlas det biografiska incitamentet till väsentlig diktning.
Till nästa upplaga måste dock texten ses över. Det vimlar av konstigt placerade kommatecken, borttappade punkter och rena skrivfel. Dessutom är irriterande många låttitlar och namn på författare, musiker och grupper felskrivna.
