Häromåret anställde Svenska institutet, en statlig myndighet med uppgift att öka omvärldens intresse för Sverige, en assistent åt gatumodefotografen Scott Schuman. Schuman, mer känd under sitt bloggalias The Sartorialist, var på väg till stan för att dokumentera Stockholms modevecka 2009. I det mejl som cirkulerade bland presumtiva uppdragstagare efterfrågades ”en assistent/ guide som hjälper honom att hitta till rätt visningar/fester/events/personer att fota. /…/ Personen ska vara, du vet, så där, ’creddig’.”
Det är något väldigt svenskt, detta. Till och med staten är intresserad av att belöna hipsterns särskilda kunskap (”credd”). Men så är också den svenska – även den officiella – självbilden i mycket den av en nation av hipsters. Sverige: Ett ”designintensivt” kreativt samhälle, befolkat av goda konsumenter.
Visst, det är ett kreativt klasssamhälle – här finns något som heter ”Ullared”, där folk köper något de kallar ”Foppatofflor” – men det är ändå hit Kanye West, världens hippaste rappare, åker för att shoppa på Svenskt tenn och Acne. Här startas företag som tillverkar kulörta livsstilsstrumpor och företag som tillverkar kulörta livsstilshörlurar. Och Spotify! Vi är inte Norge, statsfinanserna knakar, vi halkar efter i utbildnings- och levnadsstandardsrankningar. Men en sak har vi: koll.
Sett till antalet googlingar är intresset för hipsters följaktligen störst i de engelskspråkiga länderna USA och Kanada, och därefter i Sverige.
Vad är en hipster? På ett ytligt plan är det nästan omöjligt att säga, eftersom det handlar om en konsumtionskultur i ständig rörelse. Värdet hos ting är avhängigt hur ”rätta” de är för stunden (de kan ofta ha varit helt fel tidigare), men devalveras snabbt så snart för många gillar samma sak på samma sätt.
I Sverige kartläggs smakmarkörernas förflyttning i SvD-serien ”Stockholmsnatt”. På veckonivå noteras glidningen från Köln-techno till surdegsbrödbak, från ett garderobsideal i linje med brittisk 20-talsöverklass till sovjetisk ubåtsman på 40-talet.
I USA görs jobbet framför allt av ironiska bloggar som ”Stuff white people like” (grundad 2008) och ”Look at this fucking hipster” (2009). Båda finns även sammanställda i presentboksförpackning.
”Stuff white people like” är så populär att det nu har kommit en andra samlingsvolym, med undertiteln ”Whiter shades of pale”, där den kanadensiske, vite, akademikern Christian Landers fortsätter att ställa hipp, vit samtidskanon – tv-serierna ”Mad men” och ”Arrested development”, småskalig öl, egenodlade grönsaker – i skarpt förklarande ljus.
Landers tilltal är folkbildande utifrån antagandet att det är värt att veta vad ”vita människor” (här ”högskoleutbildad medelklass med anspråk på att känna sig kulturellt och konsumtionsmässigt smart”, eller med ett ord: hipsters) gillar, eftersom det är en grupp med pengar och makt.
Men den egentliga målgruppen är naturligtvis självspäkande hipsters. ”Whiter shades of pale” säljs på Urban outfitters, där hipsters handlar. Är det något vita människor gillar så är det när andra vita människor uppmärksammar deras försök att utmärka sig.
En vanlig kritik, eller snarare karaktärisering, av hipsters är att gruppen inte är riktigt på riktigt. Joe Mande, som står bakom ”Look at this fucking hipster”, karaktäriserade i fjol hipsters som ”ett speciellt släkte av vuxna bebisar” som ”klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella” när han intervjuades av DN.
”En hipster är per definition en person som inte skapar riktig konst”, konstaterar Mark Greif, lektor i litteratur vid The New School i New York och redaktör för antologin ”What was the hipster? A sociological investigation”, i bokens inledning. ”What was the hipster” är en specialutgåva från den Brooklynbaserade kulturtidskriften N+1, baserad på ett seminarium som redaktionen höll på The New School våren 2009, med det uttalade syftet att undersöka om det är möjligt att analysera en subkultur innan den är befäst.
Ansatsen är lättsam, Mark Greif skämtar om tidskriftens eventuellt egna hipster-status, och tilltalet till framtida forskare som kan tänkas intressera sig för hipsterns historia är i sig kuriöst.
Men här finns samtidigt en ärlig vilja att försöka ringa in vad en hipster är, och hur denna typ uppstod i sin nuvarande inkarnation.
Greif föreslår tre definitioner, varav två är mer av klassisk subkulturtyp, baserade på ting som amerikanska hipsters har favoriserat under de senaste tio åren och en vidare, där hipstern karaktäriseras som ett slags allmän frontlinjekonsument. Det är den klart mest giltiga, och givande.
”Hipster” är ett tillmäle, något man kallas, inget någon kallar sig själv, annat än möjligtvis med en ironisk grimas. Detta är en avgörande skillnad mot klassiska subkulturer. De har utövare. Man är punkare, man lever hiphop. Hipsters är som alla andra – fast lite bättre. Det är följaktligen en konsumtionsbaserad, vit, manligt dominerad kultur. Den är i det närmaste global och går, med vissa variationer, igen i alla städer med lattegetton av Sofo-karaktär (dyrt kaffe, skivbutiker även år 2011, begagnade kläder).
Som Greif skriver: ”Hipstern är en subkulturell typ som uppstår genom nyliberalism”. Uppkomsten och utbredningen av en hipstermentalitet tycks faktiskt vara en närmast oundviklig konsekvens i ett välfärdssamhälle statt i privatisering, där tryggheten undermineras och marknadskrafterna får större spelrum. Det handlar inte om att visa att man har pengar, det har man inte, det är inte en överklasskultur. Utan om att man har smak, att man kan värdera. Ju fler pr-byråer som arbetar med att styra smak och konsumtion som finns, desto fler hipsters, personer som försöker förekomma de trendanalysföretagsframtagna trenderna, kommer det att finnas.
Hipster är annars ett ord med ett förflutet. De första som använde det var svarta amerikaner på 40- och 50-talet, innan medborgarrättsrörelsens genomslag. Begreppet var förbundet med ett stort mått av motstånd. Att vara hipster, att vara hipp, var att ha ett slags medfödd, intuitiv, kunskap om vad som var rätt, vad som var coolt, något som makten aldrig kunde komma åt.
Att hipsterbegreppet kom i schvung igen, kring millennieskiftet, men nu som en utpräglat vit medelklasskulturs förhållande till marknaden, är intressant i termer av motstånd och makt. ”What was the hipster” går inte till botten med detta, många av analyserna strandar på att de utgår från en syn på hipster som en etablerad subkultur – med vissa fasta värden.
Förutom det här att de är oäkta och ytliga kritiseras hipsters ofta för att försitta sina möjligheter. Hipsters ur de trygga välståndsgenerationerna födda på 70- och 80-talet värderar en kreativ tillvaro högre än en inkomstbringande. De beter sig alltså som ett slags varje-mans-bohemer, masskulturdandys. Som om världen ligger för deras fötter, och allt de vill göra är att klä dessa fötter i rätt skor.
”Hipstern representerar vad som kan hända vit medelklass, i synnerhet, och alla eliter, i allmänhet, när de fokuserar på sina egna nöjen – som de ser som vågade och konfrontativa – istället för att fråga sig vad som gör just dem berättigade till dem, och vem som verkligen får betala för att de ska kunna njuta av dem”, skriver Mark Greif, särskilt som hipsterns ”uppror” (hans citattecken) är ett uppror som ”gränsar till en samhällelig kamp som borde vara obligatorisk för alla som hatar auktoriteter”.
Har hipstern den typen av agenda? Hatar hipsters auktoriteter? Nja. Knappast om man ser till stilen, där godsägare och kommunistiska revolutionärer är lika populära förebilder. Politik är en accessoar bland andra. Barack Obama har en plats i ”Stuff white people like”, mellan Wes Anderson-filmer och kaffe.
