Bo Bergmans lilla bok om sin döde vän och diktarkollega Hjalmar Söderberg hör till de mest läsvärda bland Svenska Akademiens levnadsteckningar, både genom sitt innehåll och sin formfulländade stil. Den skrevs i början av 50-talet, några år efter att Söderberg hade avlidit som en trött och landsflyktig äldre herre i det av tyskarna ockuperade Köpenhamn. Uppdraget att skriva hans levnadsteckning gav den åldrade Bergman anledning att se tillbaka på såväl sitt eget som Söderbergs författarliv.
Möjligen är detta en huvudorsak till att boken blivit så fascinerande att läsa. Det är under alla förhållanden glädjande att den kommit ut på nytt i akademiens Minnesbibliotek, därtill försedd med ett utmärkt förord av seriens nya redaktör, Lotta Lotass.
I detta förord, skrivet med föredömlig klarhet och utan minsta snegling mot vare sig modernismen eller trendiga litteraturteorier, har Lotass tagit fasta på likheterna mellan de båda författarna: de var födda samma år, gick i samma skola, förblev vänner livet ut och hade i stort sett samma skeptiskt ironiska och pessimistiska livshållning, vilket gjorde att de kring förra sekelskiftet båda uppfattades som medlemmar av ”de Melankoliskes Kompagnie”, ett kotteri av lätt dekadenta rationalister.
Likväl tycks det mig uppenbart att Söderberg och Bergman också är mycket olika varandra. Söderberg har sin styrka som prosaist, Bergman som lyriker. Söderberg är elegant och en smula mondän, medan Bergman är mer ödmjuk och tillbakadragen. Söderberg är en kontroversiell polemiker som älskar att provocera, medan Bergman är försiktig och sällan ger sig ut i strid.
Jag tror att det är just denna blandning av likhet och olikhet som gör Bo Bergman till en så utomordentlig skildrare av Söderbergs liv och författarskap. Personliga minnen av segrar och nederlag omväxlar med litteraturhistorieskrivning, kritik och sensibel närläsning av texter. Här finns kärleksfull inlevelse och stark beundran men också kritisk distans till vännen Hjalles författarskap.
Briljant karaktäriserar han dennes utsökt sparsmakade stilkonst och visar hur den hänger samman med hans livsåskådning och förhållande till föregångare som Turgenjev och Herman Bang. Med stor sympati skildrar han också vännens rakryggade hållning mot nazismen och andra totalitära makter i samtiden (här anar man en förstucken polemik mot Akademi-kollegan Fredrik Böök).
Men Bergman är samtidigt medveten om att Söderberg knappast är någon litterär upprorsledare som Strindberg utan snarare en fulländare av stildrag inom samtidens prosa. Bergman drar sig inte heller för att kritisera den ganska endimensionella människoskildringen i ”Doktor Glas” eller det prästhat som kommer till uttryck i såväl denna roman som i Söderbergs religionshistoriska skrifter.
Bergmans framställning är alltså inte enbart beundrande utan delvis återhållsam och full av förbehåll. Ett slutomdöme, som citeras av Lotta Lotass, lyder så här: ”Han blev inte biskop som hans mormor spådde, inte operasångare som han ville bli när han var sjutton år, inte revisor som Martin Birck, inte litterär nydanare trots sin överlägsna språkkonst, inte vetenskapsman trots goda gåvor åt det hållet, han blev Hjalmar Söderberg och han gick den väg som det var bestämt att han skulle gå och på vilken varken hans vänner eller hans fiender kunde inverka stort.”
Det är sådana formuleringar, inte panegyriska hyllningsfraser, som ger liv åt en litterär levnadsteckning. Och de kan nog bara skrivas av någon som känt författaren under ett helt liv.
