I den politiska retoriken har det under hösten talats om ”verklighetens folk”. Det är en livsfarlig beteckning, ämnad för sådana man vill nå med populism. Vi lever alla i samma verklighet, men våra betingelser kan se olika ut. Som i romanen ”Svart arbete” av Rolf Almström, som uppmärksammades en del under 90-talet men inte har låtit höra talas om sig på 13 år. Berättelsen utspelar sig märkligt nog under den förra lågkonjunkturen, i början av 90-talet. Det är en händelse som ser ut som en tanke att en bok om några av samhällets olycksbarn kommer under den värsta ekonomiska nedgången sedan 30-talet.
Det är en roman om människor som befinner sig utanför de samhälleliga skyddsnäten eftersom de arbetar svart och oförsäkrat. Det är förlorarna i vår sköna nya värld. Att inte göra någonting är otänkbart, trots att arbetslösheten är hög och folk ständigt blir friställda.
I avgrunden mellan a-kassans förnedring och självmordet finns de mindre nogräknade arbetsgivarna som låter lag av svartjobbare gå in i gamla hus och riva ut inredningarna, innan de riktiga byggnadsarbetarna hyfsar till det som är kvar och bygger nya lägenheter. Glöm skyddsanordningar och skyddsföreskrifter, jobbet ska göras så kvickt som möjligt, riskabelt, livsfarligt. En av jagberättaren Dannys kompisar Mikko råkar illa ut, får ett tak över sig. Och kommer sedan att halta omkring resten av boken, någon rehabilitering kan han som oförsäkrad inte förvänta sig.
Romanen utspelar sig i Västra Frölunda. Dialogen är väl avlyssnad, kan jag tycka, som har pratat med många göteborgare genom åren. Ordlistan i slutet av boken kommer ändå väl till pass.
Det här är en berättelse som jag, med förlov sagt, skulle vilja tycka mycket om. Den handlar om människor som verkligen ger kött och blod åt sådana som, med somlig politisk retorik, ”hamnat i utanförskap”. Här finns höghus, trista förortscentra, A-lagarna på bänken, drogerna, alla de kringgående rörelser som människor, vilka egentligen inte har något hopp, företar sig runt livets väsentligheter. Istället går de rakt på det som blänker och glittrar, de snabba pengarna, den omedelbara behovstillfredsställelsen.
Allt det som människor utan stadga och styrsel ägnar sig åt för att överleva finns i den här boken, ändå är det något som går snett under processens gång. Det som under den fina inledningen och den utomordentliga detaljtroheten utlovas, sker ej. Sedan har jag svårt att sätta fingret på vad som egentligen utlovas, men kanske en berättelse där någon form av utveckling sker, en inre sådan. Det är en berättelse som till slut blir mer slentrianmässig, dialogerna lite för tuggiga. Man förstår att människor i den här boken inte talar med varandra för att de vill veta saker, som i den finare och mer kulturella världen; man jiddrar med varandra för positioneringens skull.
Den här boken har inget nytt att komma med därvidlag. Att det är livsfarligt att försöka dra folk som befinner sig högst upp i svartjobbshierarkin vid näsan, det är bara alltför förutsägbart.
I rättvisans namn vill jag ändå påpeka att det finns passager i den här romanen som det är en ren njutning att läsa, Rolf Almströms språkbehandling är spännande. Men jag skulle ha önskat att Almström hade litat på sin iakttagelseförmåga och inte försökt få fart på anrättningen med olika spänningsmoment. Det finns så många böcker redan som bygger sin existens kring en blodig och våldsam intrig.
Rolf Almströms styrka ligger inte i beskrivningen av smockan som hänger i luften utan i hans fina skildringar av de mått och steg man kan företa sig när blamageguden sitter på ens axel.
