Medan många nutida poeter kastar sig in i mer eller mindre säsongsbetonade experiment och ofta framstår som ganska vilsna i den frihet som har följt efter modernism och postmodernism, står Michael Economou trofast kvar i den klassiska poetiska modernismens huvudfåra, och har alltsedan debuten 1988 med ”Tolv månaders dikter” även sina lyriska rottrådar djupt försänkta i den skånska landskapsdiktningens ärofulla tradition med föregångare som Ola Hansson, A U Bååth, Vilhelm Ekelund, Anders Österling och Jacques Werup. Den som verkar ligga honom närmast är kanske Anders Österling, inte bara för att Economou delar dennes fascination för Ales stenar utan främst för att han liksom sin föregångare gärna skriver långa och elegiskt dröjande dikter som böljande breder ut sig över boksidorna likt stora och mjukt vajande skånska sädesfält.

Det är en traditionsmedveten poesi Economou skriver. På fädernet är denne skånske patriot grek, och denna bakgrund gör att han ofta överskrider det skånska och ser betydligt längre, riktar blicken inte bara mot antikens Grekland utan även mot Egyptens faraoner, vilka han mediterar kring i några av de dikter som ingår i hans nya bok ”I dikten pågår människans”.

Den egendomliga titeln, med sin genitivändelse, är hämtad från en rad i bokens sista dikt, ”Det finns oändligheter”. Dikten är det livsbejakande crescendot i en magnifik svit med titeln ”Stjärnhimmeln är mindre än själen” och som rör sig från enskilda minnesvärda kvällar, nätter, morgnar och dagar till veckor, månader, årstider, år och sekler för att till sist utmynna i just oändligheter:

Det finns oändligheter som aldrig

avtar, och jag märker dem alltmer

sällan. I dikten pågår människans,

i stjärnan rymdens. När den minsta

av fåglar sjunger på fönsterblecket

ingår också de tonerna

som en försäkran om att mysteriet

inte behöver vara tröstlöst.

I zonerna mellan olika dagar och olika ”oändligheter” utspelas människans liv. Och kanske rör sig Gud där, någonstans: ”Att gå där är som att vila/ i din kärlek, som kanske/ inte finns.”

Michael Economou är en poet som vågar ta ordet Gud i sin mun, även om han gör det försiktigt. Han räds heller inte stora och slitna ord som hjärta, själ och stjärnhimmel. En gång tar han stöd mot Stagnelius, en annan gång mot R S Thomas. Här har vi en kvalificerad poet som har modet att visa samtiden ryggen och vågar stå kvar i ”gudsvinden” och kasta ”långa ledsna blickar/ på en värld som slitit ut sig själv”. I samtiden ”kvittrar okonsten skadeglatt”, skriver han och antyder i ”Konsten att sjunga” att han hellre lyssnar på fågelsång än befattar sig med sina generationskamraters poetiska experiment.

Det är naturligtvis en vansklig hållning, ömtålig och utsatt, mer krävande än att flyta med strömmen. Michael Economous nya diktsamling och hans poesi över huvud taget hämtar styrka och tyngd av traditionen. Detta gör den innebördsdiger och paradoxalt kraftfull i sitt stilla vemod.